September krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Att få eller inte få sin väska…

 

Vi är sedan en vecka tillbaka lyckligen hemkomna från semestern och jag har återigen klarat anspänningen som alltid uppstår på ankomstortens flygplats i väntan på bagaget. Skall vi få alla våra väskor eller skall vi inte?

Förvisso packar vi i varje resväska en förbrukning av allt som har med diabetes att göra i sådan omfattning att får vi bara en väska så klarar åtminstone Fanny sig. Men stressad blir jag i alla fall.
Vid tre tillfällen har vi nästan inte fått det. En gång kom vår väska sist, verkligen sist, den kom farandes på bandet i sakta mak flera minuter efter att alla andra på vårt plan tagit sina väskor och gått. De andra på vår flygbuss tittade elakt när vi kom flängande och stämplade oss sannolikt som amatörresenärer. Barnen berättade det, själv hyperventilerade jag i posttraumatisk ångest och hade inte samlat mig förrän vi var framme på hotellet någon timme senare. 
Den andra gången kom väskan verkligen inte alls. Vi väntade och väntade och eftersom klockan var mitt i natten och jag var trött kom jag mig inte för att göra något åt problemet. Jag stod bara och tyckte att livet var orättvist. Sonen tittade uppfodrande på mig och dottern, det barn som då var 11 och dessutom hade diabetes, tröttnade på min overksamhet och försvann på resväskejakt. Sonen tyckte inte det var en bra idé, nu hade vi varken väska eller syster, vad tänkte jag göra åt det? Jag stod kvar och begrundade denna nya, inte på något sätt bättre situation. Medan jag utredde olika handlingsalternativ kom Fanny släpandes på vår väska. Den hade åkt omkring på ett band från Förenade arabemiraten eller något liknande otippat land. Jag ville sjunka ned på knä och tacka de högre makterna, men barnen bad mig låta bli. Barn skäms lätt för sina föräldrar nuförtiden.
Tredje gången upprepades hela proceduren från gång två. Ingen väska kom, Fanny försvann. Den här gången hittade hon väskan ståendes bredvid vårt bagageband. Någon hade lyft av den, tittat på den, konstaterat att det inte var deras väska och därefter inte ställt tillbaka den utan låtit den stå bredvid bandet. Jag var på väg ned på knä den här gången också, fast av andra skäl. Det fanns makter jag ville åkalla över de som nästan gjort oss väsklösa. Barnen avstyrde.
I 66 % av alla försvunna-väsk-fall så har Fanny stått för den lyckliga upplösningen. Det gör att jag känner mig åtminstone lite lugn inför det faktum att hon nästa år skall åka på egen hand med kompisar.
Eller, nej, förresten, jag känner mig inte lugn, men det verkade moget och vuxet att skriva så.

På återseende i oktober!

Mimmi