Juni krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Fredagsnöjen



I många tonåringars liv är aktiviteterna på fredags- och lördagskvällarna det viktiga i livet. Resterande tid utgör bara transportsträckor. Tyvärr är det inte vad som helst som görs på fredags- och lördagskvällarna som betraktas som roligt. Filmkväll med mamma räknas till exempel inte dit. Ej heller att lägga sig tidigt med en bra bok.

Nej, man skall träffa andra tonåringar, gärna så många som möjligt, och gärna sådana man inte känner. Kvalitetstid med de två-tre närmaste vännerna håller inte. Mer än möjligen i början av kvällen då man gör sig i ordning. Att göra sig i ordning, innebär att man provar igenom den garderob man råkar ha i närheten kombinerat med de kläder som finns i medhavda väskor, man ändrar frisyr flera gånger och man sminkar sig så att Christer Lindarw skulle bli imponerad. Allt detta görs med fördel i grupp om tre-fyra tjejer.

När vanliga människor går och lägger sig, vid 23-tiden, börjar den riktiga kvällen. Det är då man ger sig iväg till ett ställe där så många andra ungdomar som möjligt uppehåller sig. Gärna privata bostäder där de faktiska ägarna, de vars namn står på räkningarna, inte är närvarande.

Förra helgen skulle jag ge mig iväg på övernattningsträff med mina väninnor och dottern såg då en utmärkt chans att låta mitt hus vara den privata bostaden där så många som möjligt skulle kunna uppehålla sig.

Jag var stumt tveksam. Inte minst till det faktum att hon skulle vara i mitt hus medan jag befann mig flera mil därifrån. Vid de två tidigare tillfällen när jag överlämnat dottern till sitt eget sällskap utan närbelägen övervakning har det slutat med insulinkänningar och stora dramer.

Denna stumma tveksamhet tolkades som ett medgivande och dottern började tala om antalet. Var inte 45 rätt lagom? Jag skrattade hysteriskt vilket tolkades som att någonstans strax under 40 kanske var mer lämpligt.

Jag fann det på sin plats att tala om att mer än 25 personer inte överhuvudtaget skulle få plats i vardagsrummet, något jag vet av erfarenhet eftersom det har rört sig släktingar till det antalet i samband med diverse bemärkelser.

Detta tolkades som att 25 personer var ett riktmärke. Diskussionen var avslutad och från min sida trodde jag att vi kommit fram till att det inte skulle bli någon fest. Dottern hade inte samma uppfattning, det märke jag när dottern en vecka senare berättade att hon bjudit några fler än 25, var det ok med 29?

Jag fick panik. Det kunde inte röra sig 29 ungdomar i mitt hus medan jag var någon annanstans, tillika över natten.

Dottern fick panik. Hon hade ju redan bjudit folk, inte kunde jag ändra mig nu?

Förhandlingarna bröt snabbt samman och undantagstillstånd där båda parterna slipade vapnen, rådde i flera dagar. Med hjälp av externa förhandlare lyckades vi slutligen hitta en kompromiss som ingen av oss var nöjd med men som fick gälla. Hon skulle få ha 12 gäster i huset och samtliga dessa skulle ha två x-kromosomer i sin dna-uppsättning. No boys, med andra ord.

Diskrimineringsombudsmannen får gärna protestera men jag är bestämd i min uppfattning om att det råder mindre risker för total demolering av hushåll med bara tjejer.

Jag var ändå rädd på gränsen till skräckslagen när jag gav mig hemifrån och tittade noga på alla mina saker för att minnas dem ifall de inte skulle finnas kvar när jag kom hem. Dessutom skulle dottern sova ensam den del av natten som - förhoppningsvis - återstod när gästerna gett sig av. Det har aldrig hänt förut, vem skulle då kolla så att hon inte blir låg? Jag såg framför mig insulinkänning, svåra konsekvenser av densamma och att jag skulle få ringa ambulans det första jag gjorde när jag kom hem. Sedan skulle jag få ringa en saneringsfirma för att åtgärda effekterna av festen. Bilden jag hade för min inre syn var inte harmonisk på det sätt som en Carl Larsson-målning är.

Jag skulle komma hem klockan 11.30 dagen efter men jag körde överrumplingstaktiken och kom hem strax före 11. Då bestod hushållet av tre personer, alla febrilt städandes. Dottern hade sovit ensam, men det blev bara tre timmars sömn, så hon tyckte hon hade löst nattproblemet på ett bra sätt.

Städarna hade frivilligt kommenderats dit för att torka golv, ställa i ordning och samla ihop sopor i påsar. Det stod fyra kassar på garageuppfarten när jag kom.

Jag gick en runda i huset, flyttade ett antal saker som fått nya platser, stoppade in en toalettmatta i tvättmaskinen då någon gjort något på densamma som gav fläckar, konstaterade att allt bordsmargarin och allt hushållspapper var slut, att dottern inte verkade lida i sviterna av en insulinkänning och andades ut.

Jag har ännu inte vågat fråga grannarna om deras uppfattning...

På återseende i juli!

Mimmi