Juli krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Språkresa, eller inte

 

Fanny ville redan för några år sedan åka till Malta och plugga spanska i tre-fyra veckor eller så. Det hade varit såååå kul och dessutom skulle det gagna henne rent betygsmässigt, betonade hon. Det kunde bli ett MVG.

Det var det där med ”såååå kul” som gjorde att hennes pappa och jag drog öronen åt oss. När tjejer har såååå kul så kan man befara det värsta. Vi oroade oss dessutom för insulinkänningar, dålig kosthållning och att ingen vuxen skulle finnas till hands och hjälpa henne om hon blev dålig. Dessutom hade hon ju redan MVG i betyget, så någon större angelägenhet att åka på språkresa tyckte vi inte att det fanns.

Detta har uppfattats som orättvist.

De senaste veckorna har hennes lillebror varit i England på språkresa. Han fick åka utan att be om det. Tvärtom, att skicka honom på språkresa var uteslutande föräldrarnas idé, inte hans, och hade sin grund i något så enkelt som att han behövde förbättra sin engelska.

Detta har också uppfattats som orättvist.

Så här med facit i hand är jag emellertid innerligt glad att vi är orättvisa. Jag är faktiskt direkt stolt över det. Det har nämligen visat sig att sonen endast med knapp nöd och skickade pengar hållits vid liv i främmande land, och om han hade det så knepigt, hur hade då dottern och diabetesen klarat sig?

Sonen var inkvarterad i en medelklassfamilj i Torquay. En snål medelklassfamilj. I inkvarteringen, som bland annat bestod av sängar 20 centimeter kortare än vad sonen och hans kompis var långa, skulle ingå frukost, lunch och middag. Första veckan fick han Coco pops till frukost (bara socker), en påse chips till lunch (bara salt och fett) och pommes frites och korv till middag (en salig blandning av allt ont).

Varje dag. Fett men samtidigt i väldig ringa mängder så någon överhängande risk för fetma kände jag inte. Däremot blev jag orolig för skörbjugg och förstoppning och jag rådde honom att leta upp något lokalt etablissemang där mat serverades mot betalning. Han hittade genast Pizza Hut. Oklart om jag skulle se det som positivt.

Vecka två ändrades kosthållningen. Frukosten var intakt, lunchen ”glömde” mamman att ge dem och middagen drogs in. En dag i slutet av vistelsen fick han tre prinskorvar till middag och blev glatt överraskad över den rika tilldelningen. Att be om påbackning var inte lönt, karotterna var tomma därefter. Charles Dickens ande lever således fortfarande kvar över den engelska nejden.

Nästa fas i den engelska familjens sparprogram kom också under vecka två. Gossen hade kläder med för ungefär en veckas vistelse. I resväskan fanns även en påse med tvättmedel, jag hade tänkt att han kanske kunde få låna tvättmaskinen och tvätta upp något litet. Ack huru fel hade jag icke. Att bo i engelsk familj i villa innebär inte att det i det automatiskt finns tillgång till tvättmaskin. Det gör det inte. Att tvätta är slöseri med vatten.

Det innebär inte heller att man får tvätta upp något litet i handfatet och skölja samma något lilla ett par gånger. Detta betraktas också som slöseri med vatten.

Att gå på toa och spola efter sig var inte att rekommendera. Typiskt exempel på slöseri med vatten.

Att dricka familjens juice var strängt förbjudet. I just detta fall var det påbjudet att man, märkligt nog, skulle dricka vatten. Fast jag har inte kontrollerat varifrån det vattnet rekommenderades komma. Det kan vara så att de förväntades fylla på vattenflaskor på närmaste bensinmack och ta med sig in eftersom det sannolikt betraktades som slöseri med vatten att ta det från kranen i hushållet.

Så här hade sonen det. Han har inte diabetes och jag var ändå i upplösningstillstånd och kollade vid mer än ett tillfälle olika transportmöjligheter till hans del av England för att komma och rädda honom. Dessa två veckor var de längsta i mitt liv. Sonen klarade det emellertid rätt bra och är numer en van och rutinerad upphandlare av alla möjliga matprodukter.

Om dottern och hennes diabetes hade råkat ut för detta hade jag förmodligen hyrt en helikopter och flugit dit själv dag två. Den oron hade jag aldrig klarat.

Fanny hade sannolikt klarat det. Jag är medveten om det...

På återhörande i augusti!

Mimmi