Januari krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Gränser som tänjs



Det finns fördelar med att barnen blir större. Det är jättefint att de kan duscha själva, sköta sina toalettbestyr i enrum och att de inte längre skriker när de vaknar. Det är heller ingen risk att de vaknar i gryningen. Är de uppe då beror det på att de inte har gått och lagt sig än.

Sen finns det nackdelar också. Den främsta är att deras högsta nöje inte längre är att umgås med mig. Inte en antydan till jubel har hörts de senaste åren när jag osjälviskt erbjudit mig att leka med dem och deras kompisar. Tvärtom. Ibland får jag nästan känslan av att de inte ens vill ha mig i närheten. Det är en mycket olustig känsla. Som har förstärkts på sistone då önskemålet om att få åka på semester själv med kompisarna plötsligt har dykt upp på agendan. En två-tre veckors semester eller så till sommaren. Utomlands. Långt bort utomlands. Inte över bron till Köpenhamn, alltså.

Den första gången ämnet kom upp skrattade jag och slog mig på knäna. Jag trodde att Fanny skulle skratta också, för det var ju självklart att hon skämtade. Skulle hon åka på semester själv med sina kompisar? Utomlands? Utan mig? Utan pappa? Hahaha, javisst, och lifta hela vägen också? Hahaha.

Skrattet kom av sig. Hon skojade inte. Och när jag förstod att hon inte skojade så skrattade inte jag heller. Det känns ihåligt och sorgligt att skratta ensam.

Åka på semester med kompisar utomlands... Jag som precis har vant mig vid att Fanny både går på fest och sover över hos en kompis samma natt. Lång frånvaro. Många timmar i sträck.

När jag tänkte efter tänkte jag ut att Fanny möjligen kunde få åka om hon skaffade sig en lugn, seriös och studiemotiverad pojkvän, gärna aktiv medlem i IOGT-NTO och med hälsosamt leverne som sitt främsta intresse, som resesällskap. Möjligen. Men att åka med en hel bunke festgalna tjejkompisar... Tror inte det.

Det troliga utfallet av en sådan tripp är bristfällig kosthållning, långa partynätter, bekantskaper på ett alldeles för intimt plan med en massa killar, en sannolik alkoholkonsumtion samt en diabetes som fick lämnas hemma för den hade bara varit i vägen och förstört hela nöjet med sina krav på mat och insulin med jämna mellanrum.

Jag fick ångest bara jag tänkte på det.

När jag tänkte vidare såg jag insulinkänningar på nattklubben, i sängen, ute i det spanska eller grekiska nattlivet utan någon närhet med kompisarna alternativt med en närhet till väldigt berusade kompisar som inte förstod allvaret.

Vid det här laget var jag nära hyperventilering.

Häromdagen hade det listiga barnet kommit på ett sätt att lösa nästan alla mina farhågor på. Hon kunde tänka sig att ta in på ett all inclusive-hotell med sina vänner. På ett sådant hotell råder stor tillgång till mat dygnet runt och jag kunde således vara lugn. Blev hon låg och tuppade av, fanns mat och dryck rakt framför näsan på henne, under förutsättning att hon valde att somna i baren.

I samma ögonblick som hon talade sig varm om hur länge baren var öppen bet hon sig i tungan. Det är fri dryck på all inclusive-hotell. Fri. Sprit.

Här svimmade jag.

Och nu har jag bestämt mig för att jag tycker att 18 år är en bra ålder för att åka på semester utomlands utan föräldrarna första gången. Och jag håller tummarna att killen från IOGT-NTO har dykt upp tills dess.

Nu andas jag lugnt och fint igen.

Gott nytt år!
Mimmi