Februari krönikan

Av Marie-Louise Arendt

I have a dream



Alla åldrar har sin tjusning, sägs det. Och sina problem, sägs det också. Att små barn skulle innebära små bekymmer medan stora innebär motsatsen vet jag inte om jag kan hålla med om. Personligen tycker jag att små barn var mer svårstyrda än de tonåringar jag har nu. Man fick hänga dem i hasorna hela tiden, rädda livet på dem när de med berått mod travade iväg mot undergångar i form av eld, vatten eller höga fallhöjder, assistera dem i badrummet, se till att de åt när de skulle och inte åt när de inte skulle, sådana saker.

Nu är det mycket friare för både dem och mig. Badrumsdörren är för det mesta låst när de har ärenden att uträtta i den lokalen och jag beklagar återkommande att jag inte får komma in längre. Det var lättare att för mig att borsta tänderna på den tiden jag och tandborsten fick träffas närhelst jag ville.

Äter gör de det mesta som både jag och de själva, vilket också är en utveckling i rätt riktning, lagar till och ställer fram på bordet. Fanny har för länge sedan insett sambandet mellan insulin, kost och motion och det händer inte alls längre att insulin injiceras varpå det rara barnet säger sig inte vilja äta. Mer den veckan. Är hon inte hungrig, tar hon mindre insulin. Min expertis i sammanhanget är inte längre nödvändig, än mindre tillfrågad. Hon vet bäst själv.

Och jag får sällan följa med när de skall ut och leka.

Det värsta i utvecklingen är emellertid valet av dryck. Eller umgängets/den svenska tonårskulturens val av dryck.

För det är helt makalöst vad i synnerhet den yngre tonåren uppskattar nöjet av att intaga berusningsdrycker. Det är också helt makalöst att det blir något slags grupptryck att konsumera alkohol med påföljd att den som inte gör det stirras på med stora ögon och i långa haranger får förklara VARFÖR man tagit detta helt orimliga och rentav riskabla beslut. Det är nämligen i den här åldern inte fullt ut säkert att man KAN ha roligt utan alkohol. Ingen vill åtminstone testa.

Detta talas det mycket om i det Arendtska hemmet. Har man förmånen av att ha en god mor som å yrkets vägnar kallar samman andra goda mödrar och fäder för att upplysa dem om att det är noll promille som gäller till 18 års ålder av vetenskapligt medicinska skäl, inte för att någon politiker kastat tärning om åldern och bestämt detta för att jäklas, så kan man inte förvänta sig att samma goda moder köper ut sprit till sin 16-åring för att densamma skall hålla sig inom gruppens sociala koder. Det faller liksom på sin egen orimlighet.

Det gör emellertid andra föräldrar, har jag förstått. Enligt drogundersökningar av kommunens högstadieelever får nästan 25 % av dem sin alkohol från föräldrarna. Varför det, kan man fråga sig, alla vet väl att barnkroppar och -hjärnor inte är färdigväxta förrän tidigast i 18-årsåldern? Jo, av flera skäl: För att man inte vill att ungdomarna skall handla sprit av langare. För att man tror att man genom att köpa ut själv, på något sätt kan styra mängden och promillen som telningarna får i sig. För att alkohol känns som ett bättre och rejälare alternativ än knark och ger man dem sprit röker de inte på, eller knaprar i sig ett piller. Hoppas man.

Förvisso har jag läst att man redan 1932 försökte göra något åt dansbanorna som i kombination med rusdrycker sågs som syndens näste och ett fördärv för dåtidens ungdom. Men muren har ju fallit och månen har besökts så nog kan man väl fortfarande hoppas på stordåd? Då hoppas jag att det blir omodernt att dricka bland ungdomar under 18. Och att alla över 18 dricker på det sätt som Systembolagets tevereklam visar.

I have a dream...

På återseende i mars

Mimmi Arendt