April krönikan
Av Marie-Louise Arendt
Annat barn med diabetes
I 13 år har jag gjort matsäckar, skapat fina förråd av druvsocker, pratat med alla som dottern skall besöka utan mitt sällskap och säkerställt att de måltider de har för avsikt att bjuda henne på är välkomponerade, fiberrika och att det är ordning och reda med tidshållningen. Inte middag för sent, inte frukost för sent, inte godis mitt i natten.
Eller, rättare sagt, jag har velat göra det, men inte kunnat. I synnerhet inte de senaste åren. En tjej på snart 17 tycker av någon anledning inte att det är ok att mamma följer med och pratar med kompisarnas föräldrar om vad de förvarar i kylskåpet. Dessutom är det inte så ofta som det finns föräldrar på plats att prata med vid de evenemang dottern ämnar medverka i. Och vad som finns i kylskåpen vid dessa tillfällen vill jag sannolikt inte veta.
För snart två fredagar sedan skulle jag ut och nattvandra för att föregå med gott exempel inför andra föräldrar och för att jag tycker det är lite roligt att se vad ungdomarna hittar på när de är utom synhåll. Dottern skulle med. Inte med mig utan med sina kompisar, men de skulle befinna sig inne på det dansställe som jag var satt att vakta utsidan på. Detta såg jag som ett lyckat och roligt sammanträffande. Fanny såg det inte riktigt på samma sätt.
Kvar vid hemmets härd var lillebror, 15 år. Inte kan man lämna honom hemma ända till klockan 4 på morgonen. Jag bad honom kolla om inte en kompis kunde sova över.
Det kollade han så noggrant han kunde och resultatet blev att de närmaste kompisarna sov över. De sex närmaste.
Jag förberedde det hela genom att köpa nio stycken 1 ½-litersflaskor med läsk, chips och pizzor, (som nattamat) jag vevade ihop Nasi Goreng i en 16-liters gryta med hjälp av trädgårdsspaden och sonen bakade kladdkaka. Sannolikheten att de skulle överleva natten utan att dö av svält kändes tillfredställande god.
När jag och dottern återvände hem i gryningen var pojkarna fortfarande uppe och vakna men med milt våld och tydliga budskap fick jag dem att dra sig tillbaka till madrasserna. Min tanke var att de skulle sova till 12 ungefär. Sju timmars sömn kändes lagom.
Vid niotiden vaknade jag av spruckna målbrottsröster. Killarna var vakna och hungriga. Jag vacklade upp och ställde fram knäckebröd, tre olika limpor, ost och skinka och fyra liter juice. Allt tog slut utom knäckebrödet.
Sedan åkte de hem.
Jag frågade sonen hur det kunde komma sig att de vaknat så ohemult tidigt. Somnar man vid fem brukar man sova längre än 9.
Det berodde på att en av killarna hade diabetes, svarade han. Så killen hade ställt klockan på ringning vid 9 för att kunna kolla sitt värde och när han väl började böka omkring bland madrasserna på vardagsrumsgolvet, hade de andra vaknat, och på den vägen var det.
Diabetes?
Jag hade alltså haft ytterligare ett barn i min vård med diabetes, till på köpet för första gången i mitt liv, och detta utan att ha en aning om det. Och jag som hade velat prata om det, titta på sprutorna och blodsockermätaren, jämföra värden och reaktioner och fråga hur många enheter insulin han tar, vilken sort och hur ofta.
Jojo, sonen hade anat det. Det fanns en anledning till att inget hade sagts.
Denna brutala sanning tog det tid att smälta. Medan jag smälte den kom jag att tänka på allt som kunnat hända och som jag inte kunnat åtgärda eftersom jag inte vetat om kärnproblemet. Tänk om han hade blivit låg till exempel, vad hade de gjort då, frågade jag?
Det hade han blivit, svarade sonen. Så han hade fått ta resterna av kladdkakan.
Jaha. Jag smälte denna information.
Men om han varit så låg att han inte hade kunnat ta ett blodsockervärde själv då, frågade jag triumferande?
Då hade sonen fixat det. 13 år med en systers diabetes har gjort att ett och annat har snappats upp.
Jaha. Jag smälte även denna information.
Och nu håller jag som bäst på att ta mig ur min första medelålderskris som uppkommit av det faktum att jag faktiskt inte är livsavgörande för någon med diabetes längre. Så här två veckor efteråt börjar jag komma igenom den. Men det har varit svårt.
På återseende!
Mimmi