Juli krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Skolstress kontra sommarlovsstress



Veckorna före skolslut var Fannys kalender fullbokad med de sista betygsavgörande inlämningsuppgifterna, spexplanering, avslutningsfestplanering, insamling och inköp av presenter till lärarna, träning, nagelbyggande, klädköp, spexattributsinköp och en massa annat. Att dela hushåll med henne var olidligt, det var lika stillsamt och lugnt som att dela bostad med en rabiessmittad apa. Stress var ett för milt uttryck för att beskriva hennes tillstånd och jag kan numera dessutom med bestämdhet avgöra att hon inte är stresstålig.

I samma veva fick vi besked om att hennes HbA1c hade jazzat loss långt över trädtopparna vilket inte på något sätt förbättrade förutsättningarna för en harmonisk hemmiljö.

Hela hushållet såg med andra ord med förväntan fram emot att sommarlovet skulle inledas så att ett lugnare läge skulle inträda.

Det har det gjort nu, några veckor efter skolslutet, och vi är inte gladare.

Nu är hon nämligen stressad över att ha för lite att göra. Den bästa dagen på sommarlovet, so far, var dagen då hon var tvungen att stiga upp klockan 8, stressa hysteriskt för att reda ut om hon som 16-åring får lov att växla pengar på Forex, växla pengar på Forex och hinna med 10-tåget till Köpenhamn där dagen skulle tillbringas med de närmaste kompisarna. De kom hem på kvällen och var då så slut av allt ståhej att hon inte orkade klaga över bristen på underhållning på kvällskvisten. En fullproppad och åtminstone initialt stressig dag. Mycket bra.

Övriga dagar, då hon kan sova hur länge hon vill och därefter ägna sig åt stillsam kontemplation, bokläsning, filmstudier, ligga i solen på stranden, följa fotbolls-VM och annat som vem som helst i världen skulle se som en semester i paradiset, är förfärliga. Enligt henne.

Nästa vecka börjar hon tack och lov sommarjobba. I år har hon med mitt benägna bistånd lyckats få två jobb, och från början tyckte jag att det var att ta i att jobba två pass om dagen, med helt olika saker. Nu inser jag att det är en skänk från de högre makterna till oss föräldrar och syskon. Ju mer hon har att göra, desto bättre är det för oss andra.

Men HbA1C-et har gått ned, tack och lov. Den stressen kan även Fanny leva utan.

På återseende i augusti!

Mimmi