Januari krönikan

Av Marie-Louise Arendt

Insulinkänning i pulkabacke

För oss skåningar betra ktas även ett frostlager på gräsmattan som snö och för barnen betyder detta att det är dags att äntra backarna med pulkor och kälkar. Snön kom i år lägligt helgen före julafton och eftersom jag bor bredvid pulkabacken, hörde jag de lyckliga skratten och de smärtfyllda vrålen från kraschade tefat, varje gång jag var ute och skottade. Och genast kom minnen från flydda dar...

Vid det tillfälle när den här historien utspelade sig, hade naturen givit oss flera centimetrar slask som frusit till is på en och samma natt. Mina barn begav sig därför med en milt entusiastisk fader till den lokala pulkabacken utför vilken barnen strax med liv och lust kastade sig. Att kalla islagret för snö var välvilligt, men skånska barn äro ett tålmodigt släkte och ingalunda kräsna eller kritiska. Efter att ha åkt på gängse sätt en stund började gossarna på gossars vis utmana varandra till stordåd. Man började åka baklänges, på magen, tre stora pojkar och två små på samma pulka och i andra innovativa formationer.

Även lillebror, då fem år gammal, blev inspirerad och kastade sig oförskräckt nedför backen liggandes på mage på sin pulka. Dessvärre i sådan fart att pulkan inte hann med. Lillebror kom därför att landa med överkroppen utanför pulkan och forsade ned för backen med näsan plöjandes en icke föraktlig fåra i ismassan.

Jag stod och strök i godan ro när dörren slets upp och mina barns fader skrek på assistans. Med rosiga kinder och med ett av julstämning milt sinnelag tittade jag ut i hallen och skådade i och med detta rakt in i Dantes inferno i form av ett blodigt ansikte med två blinkande ögon under en lika blodig mösskant. Efter år av rutin sprang jag ett varv om badrummet och slet åt mig en frottéhandduk som jag doppade i kallvatten innan jag rusade vidare till undsättning. Handduk med vatten är en huskur som jag har fått förmånen att praktisera många, många gånger under min tid som maka och mor.

Under tiden skrek sonen så mycket han förmådde för att visa att smärtan var olidlig att bära. Och förmodligen också för att han hade fått syn på sig själv i hallspegeln och inte riktigt gillade det han såg. Hans dyre fader sade ingenting, han hade sprungit med 25 kg son under armen i någon kilometer och behövde koncentrera sig på att få in lite syre i det egna systemet.

När jag grävt fram sonen under allt blod konstaterades en avskrapad näsa, ett stoppat näsblod, en fläskläpp i storleksordningen Kalle Anka och en blåtira. Tänderna var intakta, tungan var hel och ytterkläder går att tvätta. Jag hade precis börjat lugna ned mig då min dotter kom inramlande genom ytterdörren och vi påmindes om att vi hade ytterligare ett barn. Som dessutom har diabetes. Sjuåringen hade blivit kvar vid pulkabacken och naturligtvis lägligt nog fått en insulinkänning i samma veva som lillebror, pappa och druvsockret försvann i horisonten. Inte mycket annat fanns för henne att göra än att försöka släpa sig hem mot räddningen.

Under promenaden hem hade det låga värdet blivit ännu lägre och våra akutinsatser fick nu istället inriktas på flickebarnet. Lillebrors minuter av total föräldrauppmärksamhet var obönhörligen slut och det kändes abrupt men samtidigt välbekant för honom.

Denna historia ligger cirka åtta år tillbaka i tiden. Ingen av barnen är längre intresserade av pulkabackar och ingen kommer hem med blodiga ansikten och fläskläppar. Och, det bästa av allt, ingen kommer hellre längre hem med insulinkänningar. Ibland går det en hel dag utan att jag ens tänker på att dottern har diabetes.

Det liksom bara rullar på, och jag tänker att sånt kan vara skönt att veta, om ens barn har diabetes och bara är 7 år och man tror att det skall vara oroligt och jobbigt för evigt. För så behöver det inte vara. Diabetesen har mognat och det har blivit oändligt mycket bättre!

Gott nytt år!

Mimmi