Februari krönikan

Av Marie-Louise

Brrrr...

Dottern har så länge hon har trampat omkring på denna jord varit varm. Jättevarm. Hon badade med glädje i iskallt vatten i havet när hon var liten, hon kunde i princip frusta omkring som en säl bland isflaken medan jag fick ont i benen bara av att stå i vattenbrynet och medan hennes lillebror satt fullt påklädd på stranden och tittade på.

Hon kunde med glädje skutta iväg ut och leka i bistra vinterkylan med snö upp till knäna och inte nödvändigtvis prioritera att först ta på sig strumpor, varma stövlar och termobyxor. Själv frös jag så jag skallrade tänder där jag stod på min plats i fönstret och gestikulerade i vilda svängar till henne att hon genast skulle komma in. Sonen stod vid min sida. Han tyckte det verkade vara för kallt där ute.

Så har det varit. Så är det inte längre.

Vi vet när det börjar bli höst genom att titta på dottern. Från första köldknäppen, d v s när termometern visar lägre än + 10 grader, trär dottern på raggsockar på fötterna.. Utanpå hennes vanliga strumpor. Hennes första par egenköpta stövlar är försedda med tjockt pälsfoder och ett bra och förståndigt köp från början till slut. Inte alls som de helt hopplösa och alldeles ofodrade varianter jag själv köpte i hennes ålder. Och trots lager-på-lager-principen med många tröjor och i nödfall även badrocken på inomhus, huttrar hon och tycker att 21 grader i köket är knappt utståeligt.

Sonen å sin sida går omkring i sommarskor fortfarande, trots en halvmeter snö.. Vinterkängorna jag har köpt står på skohyllan i skick som nya.

Allt har alltså blivit precis tvärtom.

I går var båda barnens klasser i Vallåsen och åkte skidor. På årets kallaste dag. Enligt uppgift minus 18 grader i backen. Dottern var djupt oroad över hur hennes kropp skulle tackla denna utmaning och ägnade mycken tid åt att plocka fram lämpliga kläder. Hon, som fryser även när hon sitter på elementet inomhus, tar aldrig några överdrivna risker när det gäller för lite kläder. Sonen, som frös som liten, har ändrat sig åt andra hållet. Han tänkte åka i jeans, och sådana ting som mössa och vantar såg han som helt onödiga extratillbehör på gränsen till kvinnlig utsmyckning.

När de gav sig iväg hade båda således klätt på sig efter vad de ansåg nödvändigt.

Dottern såg ut som en sumobrottare i skär skräck över att kroppstemperaturen skall sjunka till knappa 37,5 grader.  Det är dock bara kläderna som ger henne det utseendet. Långt där inne någonstans, under fyra par strumpor, två par vantar, tre par byxor, ett otal tröjor och halsdukar, vandrade det omkring en pinne på två ben. Det är det som är själva dottern.

Sonen å sin sida hade prioriterat helt andra saker än kläder. Det är lite oklart vilka saker. Åtminstone för mig. Han såg ut som om han skulle åka på solsemester när han gav sig iväg. Hans utveckling har som sagt gått åt rakt motsatt håll, hans kropp är inställd på sommarläge oavsett vad termometern visar utomhus och att klä på sig, åtminstone så pass att man garanterat klarar livhanken, anser han vara pjalligt och omanligt.

Båda har med andra ord ändrat sig diametralt. Och det är jag glad för. Faktiskt. För hade jag bara haft ett barn, som dessutom har diabetes, så hade jag trott att det här med hennes ständiga frysande är ett tecken på kraftigt försämrad blodcirkulation och förmodligen målat upp värsta tänkbara scenario fokuserat kring otäcka skador på händer och fötter i unga år. Men nu har jag ett jämförelsematerial. Sonen har varit precis som hon är nu, fast han hade sin frusna period upp till tolvårsåldern. Sedan ändrades hans interna termometer. Jag tror inte att det har något med diabetesen att göra. Jag tror att det är genetiskt. Jag fryser nämligen också. Hela tiden. Även på sommaren.

Tack och lov.

På återseende!
Mimmi