Augusti krönikan

Av Marie-Louise Arendt

För mycket...



Som jag tidigare berättat hade Fanny först inget sommarjobb, vilket gav mig stor ångest. Dels för att det skulle bli olidligt att ha en uttråkad 16-åring i hushållet hela sommaren, dels för att hon torde ha gott om tid på sig att göra av med pengar, något hon samtidigt skulle ha ont om. Minus hur och vad man än räknade.

Sedan fick hon plötsligt två sommarjobb och min ångest släppte. Jag var väldigt nöjd: många pengar in och ingen tid för pengar ut. Plus på alla konton. Dessutom hade ju det rara barnet haft tråkigt den första tiden av sommarlovet och jag kände nu stark tillförsikt inför den resterande tiden. Enligt mina beräkningar skulle hon vara fullt upptagen från morgon till kväll och inte hinna ha tråkigt alls.

Mina beräkningar visade sig stämma.

Det blev nämligen så att hon arbetade från klockan 9 till klockan 15 på arbete nummer ett, tog sig hem med buss, var hemma vid 16, och därefter skjutsade vi föräldrar henne till arbete nummer två som började klockan 17. Klockan 22 hämtade vi upp henne igen. Resterande tid av dygnets timmar lät vi henne frikostigt göra vad hon ville på, och som regel ramlade hon mot sängen direkt när hon kom hem. Av veckans sju dagar arbetade hon sex, på lördagarna var det dock bara tal om kvällspass.

Mitt bidrag till projekten, förutom att det var jag som i mitt anletes svett jagat upp jobben åt henne, var att hålla henne vid liv rent näringsmässigt under tiden hon arbetade. Vilket inte på något sätt var enkelt med tanke på att hon ju aldrig var hemma när vi andra åt. Frukosten fungerade ungefär som vanligt, men till lunch skulle det fixas matsäck och middagen fick jag börja med på tidig eftermiddag så att den var klar klockan 16. Skulle vi andra grilla till middagen blev det problem. Man drar liksom inte igång grillen två gånger samma kväll. Min fantasi sattes på stora prov och jag lagade lunchlådor så att Icas provkök hade blivit gröna av avund. Till ingen nytta, eftersom lunchlådan vid flera tillfällen kom hem orörd eftersom den ersatts av "annat".

Läsk och glass, misstänker jag.

Det där med maten och blodsockret under jobbveckorna var mitt största bekymmer. För Fanny låg problemet på en helt annan och mycket tyngre nivå.

Det hann nämligen bara gå två veckor innan hon räknade ut att hon knappt aldrig skulle kunna träffa någon kompis den här sommaren. Alla fredags- och lördagskvällarna var upptagna med arbete och de veckor hon inte skulle jobba skulle hon åka bort med antingen den ena eller den andra av oss föräldrar. Detta presenterade hon på inget sätt med klagande stämma, men det behövdes inte. Jag fick ångest ändå. Naturligtvis. Jag är ju mamma och det var för att komma i kontakt med känslolivet som jag skaffade barn.

Vad hade jag gjort? Satt henne i rena slavarbetet? Skuldkänslorna gjorde att mitt liv med ens gick från färg till svartvitt.

Sedan gick lösningsorienteringen igång. Kunde hon få ledigt från något kvällspass? Det kändes inte bra att be om ledigt, men jag tänkte att om vi hittar en fullgod ersättare skulle det kanske gå. Frågan var bara vem den fullgoda ersättaren skulle vara? Vi enades om att nominera lillebror som alternativ 1 att läras upp och rycka in. Som alternativ 2 skulle vi dra till med trumfkortet/nödlösningen, beroende på om vi såg det ur mitt eller Fannys perspektiv. Alternativ 2 var jag.

Det var med döden i hjärtat som Fanny gick till jobbet den kväll hon tänkte fråga om hon kunde få ledigt en fredagskväll ena veckan och en lördagskväll den andra. Jag var hemma och vankade omkring som en pappa på 50-talet vars hustru var på BB. Det var väldigt oroligt.

Helt i onödan, för det visade sig inte alls vara några problem att få ledigt. Och varken jag eller lillebror behövde läras upp och rycka in. Det fanns nämligen andra anställda också, som bara hade ett jobb och som kunde tänka sig att utöka sina timmar något och till och med blev glada för det.

Mitt liv återgick till färgfilmsvarianten.

Sedan ville jag att vi skulle prata om var hon skulle jobba nästa år, men Fanny ville inte tänka så långt. Hon tyckte det skulle bli skönt att få gå i skolan lite igen. Ytterligare ett plus på kontot.

På återseende i september!
Mimmi