Gör inte diabetes ont?

Av Malin Kilemark, 20 år

Reaktioner från omgivningen
När man berättar för någon att man har diabetes får man ofta reaktionen, Usch, då måste du ta en massa sprutor. Gör inte det ont?. Eller så kan man få höra att, Oj, då har du ätit för mycket socker eller druckit för mycket mjölk när du var liten.

Gör det inte ont?
Ja, jag måste ta en massa sprutor varje dag och ja, det kan göra ont men det är bara om jag skulle träffa en nerv. Och nej, jag har inte ätit för mycket socker eller druckit för mycket mjölk när jag var liten. Det finns ingenting man kan göra för att undvika att få typ 1 diabetes. Det är många som har förutfattade meningar om diabetes och oftast har de faktiskt fel. Det som kan vara jobbigt är när andra tror att de vet allt om sjukdomen och säger man att de har fel så tror de inte på en.

En del av mig..
Jag måste ändå påstå att jag nästan aldrig har fått ett negativt bemötande när jag berättat att jag har diabetes. Eftersom jag själv inte ser min sjukdom som ett hinder, så tror jag att ingen annan gör det heller. Jag anser att mycket beror på vilken inställning man har till sin sjukdom, inte bara när det gäller just diabetes. Min inställning på senare tid har blivit att diabetes är en del av mig och det är något jag måste lära mig att leva med eftersom man ännu inte kommit på något botemedel. Det har inte alltid varit lätt och visst känns det orättvist ibland men det är viktigt att komma ihåg att det är du som ska bestämma över sjukdomen och inte tvärtom.

Tryggt med vänner
Föräldrar, syskon och kompisar har alltid stöttat mig även om jag ibland tyckt att de lagt sig i för mycket. När man följde med någon kompis hem efter skolan frågade alltid föräldrarna vad de skulle göra om det hände något, och det var sällan jag som svarade utan det gjorde kompisen. Det kändes tryggt att ha vänner som visste vad de skulle göra om något skulle hända. Vart jag än kom så hade de köpt light-saft/light-läsk och sockerfria kakor o s v vilket gjorde att jag inte kände mig så annorlunda. Det var liksom helt naturligt att jag hade diabetes. Jag tror att det har hjälpt mig mycket.

Att träffa killar
När jag sen blev lite äldre och började träffa killar var det inte heller några problem. Det är ju inte det första man berättar för en kille direkt: Hej, jag heter Malin och jag har diabetes Det kommer ju i stort sett av sig själv. Det är ju trots allt för min egen skull som min omgivning måste veta om det. Oftast har de frågat mycket och vad jag har märkt har det inte spelat någon roll för dem att jag måste ta sprutor och äta på speciella tider.

Skolan
Vad det gäller skolan så har det inte heller varit några problem. Jag måste till läkaren var tredje månad och missar då några lektioner, men det kan man oftast ta igen. När jag får nya lärare brukar jag tala om att jag har diabetes och att det kan hända att jag börjar äta något mitt i lektionen. Anledningen är att mitt blodsocker ligger lågt och inte för att störa lektionen på något sätt. Luncherna och gymnastiken planeras faktiskt efter mina tider vilket jag uppskattar väldigt mycket.

Skulle aldrig utnyttja
En del utnyttjar att de har diabetes i skolan genom att skylla på att de har känning under prov så att de inte kan skriva eller att de under gymnastiktimmarna plötsligt få känning för att de inte orkar springa 3 km. Själv tycker jag att man får så mycket uppmärksamhet ändå fastän man kanske inte vill. Sen finns ju risken också att man inte blir trodd nästa gång.