Kapitel 9 - En helt omöjlig dag
Av Gro Røsth
Vissa dagar är helt enkelt dåliga. Tora ligger under täcket och är jätteledsen. Hon har feber och ont i halsen och ont i huvudet och kan inte gå till skolan. Och just idag. Den dagen hon har glatt sig åt så länge. Teaterdagen. Alla på skolan skall spela teater för varandra. Tora skulle ha spelat vargen i Rödluvan.
Klassen har övat i flera veckor. På annat också. För alla skall få vara med i en teaterpjäs på teaterdagen.
Och här ligger hon. Det är så sorgligt att hon knappt står ut. Den onda halsen måste slåss mot den extra klumpen där nere. Den är full av vatten och kommer snart hela vägen upp till Toras ögon. Medan tårarna trillar slår hon knytnävarna i sängtäcket. Flera gånger. Hon hör att någon går utanför hennes rum. Strax öppnas dörren. Det är mamma. Hon håller blodsockermätaren bakom ryggen. Men Tora ser det nog. Hon drar, rasande, täcket över huvudet. Nu är det tredje gången, på så kort tid, som mamma kommer för att sticka.
- Men Tora då!
Mamma provar att dra av henne täcket. Men Tora håller fast med båda händerna. Hon vet att det är dumt att göra så. Men det är precis som det är en annan Tora inne i henne som bestämmer vad hon skall göra. Och nu är hon arg. Fruktansvärt arg. Tora känner att mamma har satt sig på sängkanten. Hon har slutat att dra i täcket.
- Tora sticker upp huvudet och ropar:
- Du kan bara ta med dig den dumma stickeapparaten och gå din väg
- Mamma ser på Tora och säger:
- Vet du. Det der tror jag inte att du menar. Tänk om du inte hade haft den här "dumma stickeapparaten"? Då hade vi aldrig vetat hur högt ditt blodsocker låg. Då skulle vi bara gett dig insulin utan att veta hur mycket du behövde.
- Då kunde det blivit för mycket insulin, säger Tora och får en liten rynka i pannan.
- Ja, det kunde det helt säkert ha blivit, säger mamma.
-
Tora säger ingenting. Hon tänker. Hon tänker på hur otäckt det är när blodsockret ligger för lågt. En gång var det så lågt att Tora inte minns vad som hände. Men hon kommer ihåg vad som hände efteråt. Då kräktes hon gång på gång, och så försökte mamma och pappa att stoppa i henne mat och söt saft. Och då kräktes hon ännu mer. Tora suckar och sträcker fram ett finger. Mamma ler och förbereder sig för att sticka henne. Men då blir Tora arg igen.
Du skall inte le när du skall sticka mig.
- Å, förlåt, säger mamma, - Det tänkte jag inte på. Och så sticker hon och pressar fram en droppe blod.
Strax efter piper det i blodsockerapparaten.
- Vad har jag? Undrar Tora
- Sjutton, säger Mamma, och det är för högt.
-
-Skall jag behöva spruta mig nu igen? Undrar Tora
- Det måste du nog, säger mamma. - När man har feber blir blodsockret högre än vanligt, och då behöver ju kroppen mer insulin.
Tora suckar tungt igen. Medan mamma fortsätter.
- När du får ner ditt blodsocker så skall du se att humöret blir bättre.
Tora snörper på munnen och ser på mamma. Tror hon verkligen att man kan vara på gott humör när klassen skall spela teater och hon inte får vara med? Hennes mamma måste vara den dummaste mamman i hela världen.
- Tora får sin spruta utan att det hjälper särskilt på humöret. Inte hjälper det heller att mamma går till affären och köper saftiga små klementiner och läsk och tidningar. Nu har Tora bestämt sig för att vara sur resten av dagen. Oavsett var som händer. Dessutom gör det jätteont i halsen. Inte ens läsken smakar som den ska. För varje klunk sticker det i halsen.
När mamma kommer för att sticka henne i fingern för fjärde gången så exploderar Tora. Hon blir så arg så att hon håller på att gå i tusen bitar.
-Jag vill inte! Vill inte! Vill inte! Vill inte! Vrålar hon.
Mamma står där bara och ler Och när Tora tar en paus säger hon.
- Kanske kommer det att hända något spännande snart, och då är det bra om vi blivit klara med det här.
-Något spännande?
Tora blir fruktansvärt nyfiken. Hon sträcker fram fingret och låter mamma sticka utan att säga ett endaste ord.
Mamma ler och ser hemlig ut.
- -Säg det då, mamma, vad är det?
- Det är något du kommer att bli glad för säger mamma lurigt.
- Ja men jag måste ju få reda på det.
- -Nu håller Tora på att explodera igen. Inte av ilska, men av nyfikenhet.
-Du får strax reda på det, säger mamma.
- Just då ringer det på dörren. Tora drar täcket tätare om sig och väntar medan mamma går för att öppna. Strax därpå blir det ett fruktansvärt oväsen. Tora känner igen Tryms och Emmas röster och plötsligt står fröken där, och bakom henne står visst hela klassen.
- Hej Tora, hur mår du? Frågar fröken
Tora blir så överraskad att hon bara kan svara - Bra.
Också hör hon hur dumt det låter. Hon mår ju inte alls bra. Därför säger hon lite högre.
- Inte så jättebra.
- Nej det var väl det jag trodde, säger fröken. Och när din mamma ringde så kom vi överens om att vi skulle ta oss en liten tur hit för att muntra upp dig lite
- Nu händer något bakom fröken. Det prasslar i plastpåsar och Tora hör Tryms röst:
- Nej, den är min, den skall jag ha på mig.
Vad håller de på med?
Plötsligt sprätter jägaren Trym in i Toras rum. Efter honom kommer Rödluvan.
- Och så var det ju vargen, säger fröken och ler mot Tora -Men eftersom du ligger i sängen så tänkte vi att Emma kan spela vargen i skogen. Och när vargen har klätt ut sig som mormor och ligger under täcket, då fortsätter du.
Det killar i Toras mage. Hon har nästan glömt att hon är sjuk. Och hon är inte ett dug sur längre. Detta blir ju roligare än om de hade spelat i skolan. För där har de ju inte ens en ordentlig säng. Dom i klassen som inte skall vara med i den här teaterpjäsen hittar sig en plats på golvet och spelar publik. Så får Emma på sig vargmasken och teatern är i full gång.
Emma måste få hjälp av fröken. För hon har ju inte övat sig på att spela varg. Men Tora behöver inte hjälp en enda gång. Hon ligger i sängen med glasögon på vargnosen och nattmössa på huvudet och spelar vargmormor med fin basröst. Och egentligen passar det väldigt bra att hennes röst både är hes och lite svagare än vanligt. När vargen slukar lilla Rödluvan så försvinner Rödluvan under en matta som mamma har lagt på en kudde Vid Tora. Men hon glömmer benen.
- Du måste svälja benen också, varg, ropar Marius.
- Ja, du måste äta upp allt, är det någon annan som ropar.
Just när vargen har ätit upp hela Rödluvan så dyker jägaren Trym upp. Han är stor och stark och drar upp Rödluvan ur vargmagen, lätt som en plätt.
- Hurra för jägaren, ropar Marius, och så klappar hela klassen.
Tora tar av sig masken och ler mot mamma som står i dörröppningen.
Det är skönt, tänker Tora. Att den här dagen som varit så dum, plötsligt blir något helt annat och väldigt rolig. Bara för att mamma ringde till fröken. Hon är kanske inte den dummaste mamman i hela världen.