Kapitel 1 - Mystisk gäst
Av Gro Røsth
Lördag morgon vaknar Tora av att mamma sätter sig på hennes sängkant.
- Godmorgon din lilla sömntuta. Är du redo för en spruta insulin?
Tora gäspar och sträcker på sig och ser på sprutan som mamma håller i handen.
- Vill du att jag skall ta din spruta? Undrar mamma. Eller tar du den själv?
- Du kan få ta den idag, säger Tora. När det är lördag så är det skönt att få vara lite lat.
Efter att Tora har fått sitt lilla stick, blir hon liggande för att tänka på frukosten som hon snart skall äta. Hembakade bullar och ägg och. Plötsligt är det någon som bankar på fönstret. Tora hoppar ur sängen och drar ifrån gardinen. Där står Trym. Nej förresten han står inte. Han hoppar upp och ner och viftar med båda armarna. Tora öppnar fönstret.
- Kom med en gång, ropar Trym. Jag vill visa dig något.
- Jag måste gå upp först, också skall jag.
- Nej! Du måste skynda dig. Nu med en gång. Annars försvinner kanske det som jag tänker visa dig.
Nu är Tora riktigt nyfiken. Hon drar på kläderna över pyjamasen och hoppar i sina skor. Så klättrar hon upp i fönsterkarmen och hoppar. Hon har nästan inte hunnit landa på marken förrän Trym griper tag i hennes arm och drar iväg henne, bort mot vägen.
- Vad är det nu du skall visa mig? Säg det nu.
Men Trym vill inte säga något alls. Han bara springer iväg mot det gamla huset i skogskanten. Huset har stått tom i många år, och Tora tycker alltid att det är lite otäckt att gå förbi där. Det är precis som om de tomma fönsterna stirrar på en. Dessutom sägs det att det spökar där. När Trym öppnar grinden för att gå in i hagen så tvärstannar Tora. In dit vill hon rakt inte gå.
- Men det är ju inget farligt. Jag lovar. Det här är något du bara måste se!
- Kan du inte säga vad det är då?
- Nej för då blir det ingen överraskning.
Trym lägger fingrarna över munnen för att visa att Tora måste vara helt stilla. Tora känner hur hjärtat bankar mycket fortare än det brukar. Vad är det för något som Tryn har hittat? Samtidigt så känner hon något helt annat. Hon känner sig lite lätt darrig. Nu skulle hon egentligen varit hemma och ätit frukost. Ändå så följer hon efter Trym. Han smyger sig fram. Som om han är på jakt i en stor och farlig djungel. För hagen är nästan som en djungel, med högt gräs och buskar överallt. Plötsligt tvärstannar Trym och pekar. 
-Se! Där borta!
Och Tora ser. Hon ser en jättestor fågel. Den är blå och grön och den har en stor fjädervippa där bak. Fjädervippan har en massa små runda prickar i gult och blått och grönt.
Tora måste stötta sig mot ett träd. Hon hör Tryms röst, men den är liksom långt, långt borta. Den stora fågeln blir mer, och mer otydlig.
Trym pratar på.
- Det är helt klart en påfågel. Jag har sett den i djurparken inne i stan. Det är ganska häftigt att se en sådan fågel här. Har du sett en sådan fågel förr?
Han får inget svar, och frågar igen samtidigt som han vänder sig om. Oj! Nu har det visst hänt igen. Nu har Tora fått en känning. Hon tittar på Trym, men så är det precis som om hon ändå inte ser honom. Hon är blek. Trym har varit med om att Tora fått en känning förr, och han vet vad han måste göra. Först känner han efter om det ligger en sockerbit i någon av hennes fickor. Det gör det inte. Då tar han henne i handen och försöker att dra henne med sig. Men Tora vill inte. Hon bara ropar: -Nej!, och drar handen till sig. Trym känner hur han blir lite rädd. Han måste få henne med sig hem, så att hon kan få i sig lite mat. Och Trynn är inte den som ger upp. Därför tar han henne runt midjan och släpar henne med sig. Tora stretar emot, men Trym är starkare, och snart är de halvvägs hemma. Då hör de någon som ropar.
-Tora! Var är du?
Först kommer Toras pappa springande. Strax efter kommer hennes mamma. De lyfter upp Tora och bär henne hem. Samtidigt berömmer de Trym som hade lyckats få henne med sig tillbaka.
Tora får mjölk och smörgås, och blir snart sig själv igen. Och det första hon säger är.
- Vet Ni! Trym och jag har sett en jättestor fågel.
- Ja, det vet jag, säger mamma. Pappa och Trym har gått bort till hagen igen, och pappa tog med sig mobiltelefonen för att ringa till djurparken i stan.
Snart är pappa och Trym tillbaka.
- Gissa om de blev glada när jag ringde. Påfågeln hör till djurparken. Den rymde i förrgår, och nu var de nästan säkra på att den aldrig skulle komma tillbaka. De trodde att den antingen hade blivit uppäten av en räv, eller överkörd på motorvägen. Men du lilla fröken, som drar på expedition utan att äta först, du är minsann en fin planta. Pappa brukar alltid kalla henne en fin planta när hon gör något dumt. Tora tycker egentligen att det är lite skojigt. När andra får höra att de är dumma, så får hon höra att hon är en fin liten planta.
- Jamen Trym hade så bråttom.
Trym ser ner på sina skor.
- Jag visste ju inte att Tora hade fått sin spruta. Nästa gång skall jag fråga henne.
- Det ordnar sig nog, säger mamma. Men om du skulle hitta en elefant borta på bron, så får du gärna ringa på dörren. För då vill jag också vara med.
- Det skall jag komma ihåg säger Trym och ler med hela ansiktet.