Mars 2011

Av Marie-Louise Arendt

Hälsoresan



När lillebror bestämde sig för att tillbringa sportlovet i Idre med sin konfirmationsgrupp tänkte Fanny och jag åka till Egypten där vi i lugn och ro och utan lillebrors tjat om bad och bollspel skulle kunna ägna oss åt de viktiga tingen i livet. Äta och sola. Det skulle bli en slapperesa från början till slut, tänkte vi.

Ingen har väl missat att alla Egyptenresor ställdes in veckorna före vår avresa och vi fick istället ett erbjudande om att åka till Kanarieöarna. Inte riktigt samma datum, inte riktigt lika bra pris, inte riktigt lika solsäkert och inte riktigt lika varmt, men trots allt en resa utan att snö var inblandat. Vi valde att se det positiva i just detta och slog till.

Kontakter med en väninnas dotter som verkar som reseledare på vår Kanarieort gav vid handen att det regnade och blåste för fullt veckorna före vår avresa. Hon gav tydliga instruktioner om nedpackning av långärmat, gärna även en vindjacka och långbyxor. Det där med solandet i bikini kändes avlägset vilket onekligen var en besvikelse, men jag talade i positiva ordalag om hur vår slapperesa skulle förvandlas till en hälsoresa och hur positivt och bra det var för oss båda. Med jämna mellanrum slog jag ihop händerna av förtjusning och kvittrade av glädje. Inte minst för att lura mig själv.

Träningskläder grävdes fram och vi skakade högtidligt hand på att vi skulle jogga på morgnarna, gå långa promenader på kvällarna och bara äta nyttiga saker vid måltiderna. Företrädesvis grönsaker. Ingen choklad. Kanske på sin höjd någon bit per kväll. Max en rad var. Och vi såg framför oss hur två sylfider varav en med ett rekordlågt HbA1c skulle landa på Kastrup en vecka senare.

Vi tänker väldigt positivt ibland.

Vi lämnade ett Malmö med minus 6 grader och anlände till ett Lanzarote i strålande sol och med en hel hög av plusgrader. I solen och i lä var det minst 25 plusgrader. Vi accepterade dessa nådigt, utgångsläget dög.

En hälsoresa är emellertid ändå en hälsoresa så vi gav oss med friskt mod ut och joggade morgon ett. Det gick lysande, jag som inte joggat på ett halvår skuttade fram som en kalv på grönbete och uppförsbackarna såg jag men kände inte av på minsta sätt. Jag insåg att jag var som gjord för långdistanslöpning. Efter en stund vände vi tillbaka och då förstod jag att vi hade haft medvind. Rejäl medvind. Nu hade vi motvind och jag sprang för full kraft men resultatet liknade mest en stilstudie av Carola i vindmaskinen. Håret fladdrade men jag stod still.

Vi kom fram till slut och grep oss då an frukostbordet. Fyllda av hälsoiver och övermod kom vi på att vi skulle satsa på GI-kost när vi nu ändå var igång och var nyttiga. Tallrikarna lassades fulla med ägg, äggröra, bacon och korv. Det var gott och kändes exklusivt. Vi intalade oss att diabetesen klappade händerna av förtjusning över så få kolhydrater och kände oss goda och sunda.

På eftermiddagen gick vi en lång runda på byn och på kvällen tränade vi på gymmet efter middagen. Ja, efter. Vi klädde med andra ord upp oss, sminkade oss oemotståndliga, gled iväg i klänningar och högklackade skor till restaurangen, åt så mycket GI vi kunde hitta (det blev ganska mycket äggrätter även den här måltiden, vi var inte säkra på vad som ytterligare kunde passa in i kosten) och därefter bytte vi om till träningskläder och gick till gymmet.

Efter två dagar i den här takten hade jag träningsvärk. Efter tre dagar började de exklusiva äggrörorna med bacon bli svåra att få ned. Efter fyra dagar var gymmet för varmt.

Sista dagen åt vi som vanligt på en semesterfrukost: bullar med ost, croissanter med sylt, juice, yoghurt med müsli och kaffe. Till middagen lassade vi upp pommes frites. Varken G eller I så långt ögat nådde. Gympakläderna hade jag redan packat ned. Och vi bestämde oss för att det vi ville handla nog kunde återfinnas i den supermarket som låg närmast hotellet. Kändes onödigt att gå långt.

När vi kom hem läste jag om en kvinna i min ålder som skall cykla till Paris i sommar för välgörande ändamåls skull. Det vill jag också göra. Fast jag gör det nog nästa år. Och då skall jag ladda upp med två veckors hälsoresa innan.

Fanny vill inte följa med på något. Tråkig inställning.

På återseende i april!

Mimmi