Maj 2011

Av Marie-Louise Arendt

Vårdslös och oengagerad mor



För vuxna kan ett lan te sig som en skräckvariant av Big Brother men för ungdomar, i synnerhet pojkar, är detta något av det roligaste som finns.

Det skojiga ligger i att alla som sitter i rummet kan spela datorspel med eller mot varandra under minst ett dygn och att ingen skall sova. Speciellt det sista anses jätteroligt. (Vilket är helt obegripligt för mig, som inget hellre vill än få sova efter klockan 21.30.)

Under ett dygn i början av påsklovsveckan arrangerade Fanny tillsammans med andra samhälleligt engagerade ungdomar ett sådant lan för ungdomar (läs: pojkar) i åldrarna 13-18 år i kommunens multisporthall. Fanny var på plats hela tiden för att se till att arrangemanget flöt på och att allt var lugnt. Lugnt i betydelsen trevligt och obråkigt. Lugnt i betydelsen tyst var inte att tänka på. Det hörs när 53 gossebarn sitter bredvid varandra och spelar spel.

Framåt förmiddagen dag 2 slocknade en skock gossar som då varit i farten sedan tidig kväll dagen innan, sött  i rad på en gymnastikmadrass. Fanny tyckte, sin ungdom till trots, att det blev lugnt och skönt när John Blund kom på kollektivt besök och hoppades att de skulle sova länge. Att de hållit sig vakna så länge kunde de tacka dieten bestående av Coca Cola och godis för. Man blir märkvärdigt pigg av socker. Ett tag.

En mamma med en lanande 15-årig son med diabetes oroade sig på Facebook för hur han skulle klara sig i detta sällskap och under dessa förutsättningar ett helt dygn. Vad skulle diabetesen säga? Det slog mig först då att ju även min dotter var ett offer för samma diagnos och samma usla kosthållning och detta under mer än ett dygn eftersom hon ju tillhörde personalen och således varit på plats innan övriga ungdomar kom och skulle stanna där en stund efteråt också. Vad skulle hon äta och hur skulle hon klara ut blodsockervärdena?

Om detta hade jag ingen aning. Det är på denna vårdslösa och oengagerade nivå mitt moderskap ligger nuförtiden.

Jag kontaktade henne genast. Mitt i natten. Och frågade oroligt om hon ätit och vad. Hon hade ätit massor, sa hon, hon och den övriga i personalen hade skaffat sig mat så det räckte och blev över. Chips, godis, energidrycker, jag kunde vara helt lugn, det gick ingen som helst nöd på henne.

Jag gick snabbt igenom Anna Skippers kostråd. Ingenstans fann jag att chips, godis och energidrycker var något som hon rekommenderar. Skit också. 

Jag andades in för att ta itu med den stora och långa föreläsningen om kostens värde för hälsan, om fibrer, grönsaker, antioxidanter och kostpyramiden och att jag genast skulle mikra upp lite kalops och komma ned med detta och lite vitkålssallad till henne, men innan jag hann så långt avbröt hon mig.

- Vi har riktigt mat också. Jag tillhör personalen, vi har ätit hämtmat. Imorgon bitti cyklar jag och köper bullar på bageriet. Fiberrika bullar. Det är lugnt.

Puh, jag blev lättad.

Dagen efter läste jag följande rubrik i morgontidningen: "De har med sig godis och läsk men ingen mat".

Det var min dotter som var citerad. Det var min dotter som var förundrad över ungdomarnas kostvanor nu för tiden.

Längre ned i texten stod det att hon hade sålt piroger och pajer i parti och minut för hon och de andra arrangörerna hade misstänkt att det skulle brista i innehållet i deltagarnas matsäckar. Åh, så klokt! Tänk att de hade tänkt på mat, på näring, på att besökarna sannolikt inte skulle tänka så långt när det packade sina överlevnadskit. Modershjärtat klappade stolt.

Och jag har  med gott samvete återgått till mitt vårdslösa och oengagerade moderskap igen. Hon kan faktiskt själv numera.

På återseende i juni!

Mimmi