Augusti 2011

Av Marie-Louise Arendt

Checklistor för livets alla händelser

När Fanny var liten duggade utmaningarna, som vi skulle få diabetesen att fungera tillsammans med, tätt. Att skicka henne till dagis strax efter diagnosen kändes inledningsvis lika riskfritt som att låta en fyraåring tågluffa ensam i Europa. Vi trodde då att utmaningarna skulle bli färre i takt med stigande ålder och erfarenhet. Vi hade fel.

Efter diabetesens inskolning på dagis kom nästa utmaning i form av att Fanny ville åka hem till andra barn och leka, något som kändes synnerligen osäkert, särskilt om kompisarnas föräldrar inte var läkare eller sjuksköterskor med diabetesspecialisering. Och när vi började känna oss trygga i att hon sannolikt inte skulle dö under lek i grannhuset, dök det upp utflykter med förskolan och skolan som hon skulle åka med på, simskoleundervisning, fotbollsträning, skolläger och knattediscon.

Vi räknade insulinenheter, planerade matsäckar, synkade mobiltelefonnummer och intalade oss att ju större hon blev desto lättare skulle allt bli. Vi såg framför oss att någon gång har vi varit med om allt och då är checklistorna färdigskrivna för alla livets händelser och alla kan koppla av.

Dit har vi emellertid inte riktigt nått ännu. Fanny kommer ständigt på nya saker hon vill göra, där varken vi eller diabetesen har någon tidigare erfarenhet och där det varken finns checklistor eller risk- och sårbarhetsanalyser gjorda.

Häromveckan meddelade hon att hon hade för avsikt att tälta med sina närmaste åtta kamrater i Åhus för att på ort och ställe studera tävlingar i beachvolleyboll under ett antal dygn. Det skulle gå så bra så, de hade köpt ett tält och hyrt en tältplats och skulle bo på en idrottsplats tillsammans med andra ungdomar. Jättekul från början till slut, tyckte hon. Ortens idrottsplats hade gjorts om till tältplats för ungdomar som inte fyllt 25 år och hon såg fram emot party all day and night long helt ifred från störande vuxna som var av den gammalmodiga och urtråkiga uppfattningen att man sover på nätterna och är vaken på dagarna och inte spelar musik annat än väldigt tyst. De tänkte vara vakna hela tiden, jättekul. Här skulle partas!

Jag rös. Och började genast oroa mig för allt möjligt:

1. Mat bland annat. Hur säkerställer man att ungdomarna äter ordentligt när de inte har något kylskåp? Tält har sällan kylskåp, nämligen.

2. Var skulle insulinet placeras så att ampullerna höll en lagom och bra temperatur och inte trampades på?

3. Hur säkerställer man att det inte dricks för mycket?

4. Tänk om hon får  en insulinkänning och blir liggande i ett hörn av tältet för att alla andra tror att hon bara är väldigt trött?

5. Hur får man ström till mobilen så att den hålls laddad så att hon kan ringa på hjälp alternativt så att hennes ömma moder kan ringa henne med jämna mellanrum och kontrollera att hon mår bra?

Jag tyckte inte om arrangemanget på något sätt men lade band på mig och vinkade tappert och med spelat lugn iväg henne tidigt en morgon. Det regnade när hon for. När de kom fram till Åhus regnade det där också och när tältet hade monterats upp var det blött både utanför och innanför tältduken. Efter att alla hade trampat omkring en stund på båda sidorna om duken var det dessutom lerigt inne i tältet. Sovsäckarna var fuktiga. Men allt var jättekul, jajamen!

Jag rös igen. 

På eftermiddagen skickade Fanny en mms-bild på en hamburgertallrik som hon hade köpt, som bevis för att hon åt ordentligt och tog ansvar. På kvällen skickade hon sms och berättade att allt var väldigt blött och kallt och att regnet nu hade kompletterats med storm. Möjligen också hagel, det kändes nästan så. Hennes kompis, som bara hade fokuserat sin packning på fem par shorts med tillhörande kortärmade toppar, frös.

På morgonen därpå ringde hon vid halvåtta och berättade att hon ätit frukost. Det ingick i tältplatsavgiften, vilket jag tyckte var ett klokt och bra initiativ från tältplatsarrangörerna. Två timmar senare fick jag ett sms om att hon satt på tåget hem och att det var bra om jag kunde möta henne i Malmö.

Att tälta var inte hennes grej, helt enkelt. Särskilt inte i regn.

Jag klappade i händerna och jublade när vi hade lagt på. Och har nu bestämt mig för att jag inte behöver bry mig om att göra någon checklista för tältning. Denna livets händelse har redan betats av. Skönt. Och nu har vi nog snart varit med om allt... 

På återseende i september!

Mimmi