September 2010

Av Marie-Louise Arendt

Fast i säkerhetskontrollen



Fanny var nyss fyllda fyra år och hade haft diabetes i några veckor när vi åkte utomlands på semester med henne första gången. Vi föräldrar var tveksamma men personalen på sjukhuset var positiva. Det var bara att åka, diabetes gick att hantera i Spanien likaväl som i Sverige, sa de och puttade oss ängsliga i riktning mot flygplatsen.

Vi åkte, och det gick alldeles utmärkt. Med på resan fick vi förutom goda råd även ett sprutintyg att visa upp i tullen, om någon skulle undra varför vi gick omkring med ett batteri med kanyler i handbagaget. Det undrade ingen och när jag utan förekommen anledning ändå försökte visa och berätta för den spanske flygplatsanställde Juan om vad vi drabbats av och hur detta tedde sig med insulin, riktiga sprutor och allt, viftade han bara undan mig. No le interesa.

Sedan dess har det gått tolv år och Fanny och sprutintyget har rest kors och tvärs över världen, flera gånger om året. Vi har besökt inhemska flygplatser, asiatiska flygplatser, afrikanska flygplatser och skumma öststatsflygplatser. Vid samtliga tillfällen har vi haft sprutintyget i handbagaget. De rejäla sprutorna har med åren förvandlats från engångssprutor till insulinpennor med utbytbara sprutspetsar men intresset för dessa nya varianter har varit lika obefintligt i alla världens säkerhetskontroller.

Tills nu.

Det här året fastnade vi nämligen med besked i säkerhetskontrollen, fast det var lite otippat att det hela hände sig på den lokala, svenska flygplatsen. Det man först reagerade för var kylklampen som skulle hålla femtioelva ampuller med två olika sorters insulin väl kylda under hela resan. Sådana var inte tillåtna i handbagaget. Mycket dumt av mig att ha med en sådan i handbagaget.

När jag förklarade att jag var tvungen att ha ampullerna i handbagaget för att det skulle vara för kallt för dem att resa i resväskorna och dessutom skulle jag vara tvungen att dricka mig redlös under flygresan för att kunna hantera ångesten över att eventuellt bli av med resväskorna på vägen, tittade säkerhetspersonen strängt på mig över glasögonen.

"Ampullerna"?

Ja,ampullerna. Insulinampullerna. Jag plockade upp dem och visade. Detta gjorde inte säkerhetspersonen gladare. Tvärtom. Vederbörande tittade på mig som om jag satt i styrelsen för Al Qaida. Varför hade jag inte packat in dessa en och en i de specialdesignade platspåsarna?

Tja, svåra frågor, som Zlatan skulle säga. Det hade jag inte gjort eftersom ingen satt ett ljud om att jag borde det de senaste tolv åren. Dessutom låg de ju inpackade i kartor om sex ampuller som liksom skulle tryckas ut ur aluminiumförpackningarna ungefär som man trycker ut en huvudvärkstablett. Att trycka ut dem och packa in dem kändes onödigt, helt enkelt. Dessutom var det ju bara insulin.

"Bara insulin"? Hur kunde jag bevisa att det bara var insulin?

Det kunde jag genom att hala fram det tolv år gamla och mycket skrynkliga sprutintyget. Jag höll tummen på det ställe där det var daterat 1998, jag kände inte riktigt för att få frågan om varför intyget var utfärdat under förra århundradet.

Efter att dessutom ha kallat tillbaka Fanny, pekat på henne och sagt att här har vi en tvättäkta person med diabetes, fick jag tillbaka intyget och vi kunde nådigt få fortsätta vår resa med både sprutor och insulin.

Och inför nästa resa tror jag att jag skall be om ett nytt sprutintyg. Så att vi hinner skrynkla ned det ordentligt innan jag skall visa upp det nästa gång om tolv år eller så. Och kanske stoppar jag in hela Fanny i en plastpåse också för säkerhets skull.

På återseende i oktober!


Mimmi