Oktober 2010

Av Marie-Louise Arendt

Error



När Fanny visade alla tecken på urinvägsinfektion slog jag upp Bonniers läkarbok under rubriken "Diabetes" och konstaterade att det där skulle jag inte fundera vidare på, för diabetes var det då rakt inte. Sen fortsatte jag att oroa mig över tanken så mycket jag orkade.

När vi någon dag senare fick diagnosen var jag inte på något sätt hjälpt av att ha läst någon promilles poäng medicin (via Bonniers läkarbok), jag ägnade mig med frenesi åt alla kända krisfaser plus några till som jag utvecklade själv. Trots att jag hade anat. Att ana och att veta är olika saker.

Så när en annan mamma i nöd sitter och är ledsen över misstankar ingår det i konceptet kvinna-till-kvinna att vara lite lösningsorienterad., inte vifta bort god intuition som en fånig bananfluga.  Jag åkte således raskt hem, konfiskerade en av Fannys blodsockermätare och återvände till arbetsplatsen för stickövningar.

Mamman skulle sticka och någon skulle stickas. För det ändamålet beordrades en annan kollega in i rummet.  Jag var pedagogen. Att sticka på mig var därför inte aktuellt, det förstår ju alla. När kirurgen lär ut operationsmetoder får ju kandidaterna knappast träna handgreppen på sin läromästare. Alltså var det uteslutet att några stickövningar rent praktiskt skulle involvera mig. Dessutom är jag  jätterädd för stick i fingret. Fast det sa jag ju inte, förstås, jag påpekade istället med allvar och tyngd att en riktig pedagog behöver ha båda händerna fria för att på rätt sätt kunna lära ut de magiska och komplicerade momenten i att ta ett blodsockerprov.

Båda tittade med respekt och vördnad på mig.

Kollegan fick stå ut med att bli stucken några gånger innan den rätta knycken med pennan ville infinna sig och blod kom. Kollegan låg på 6,1 och det lärde jag ut var väldigt bra och lagom.

Bäst vi meckade med blod och mätare kom en av våra lokalvårdare förbi med sin vagn. Hon lutade sig över utbildningsområdet och jag var rädd att hon skulle svimma, för just då hade mamman lyckats med något som påminde om att genomborra kollegans långfinger och blod flöt i strida strömmar. Men lokalvårdaren bleknade inte, hon konstaterade bara att hon har en likadan mätare som den vi använde som övningsutrustning.

Vem hade vetat att hon hade diabetes? Ingen.

Mamman tog med sig blodsockermätaren hem och gjorde fyra försök att mäta blodsockret på det sjuåriga barnet. Det gick inte. Error varje gång.

Däremot vet vi nu att hennes man ligger utmärkt i sina blodsockervärden, även efter en stadig middag. Han fick nämligen utgöra träningsobjektet på hemmaplan. Och nästa gång skall Fanny följa med och sticka sjuåringen. Efter att ha stuckit sig 5 gånger om dagen 365 dagar om året i 12 år tror jag att hon kan. Utan Error.

På återseende i november! (November... Huuu...)
Mimmi