November 2010

Av Marie-Louise Arendt

Riktlinjer för ödet



De första åren som Fanny hade diabetes kollade jag hennes lillebrors värde om inte lika frekvent som systerns så åtminstone med regelbundenhet. Jag var av den enkla uppfattningen att en olycka sällan kommer ensam och enligt mitt sätt att se var det bara var en tidsfråga innan barn nummer två skulle drabbas.

Det gjorde han inte och efter några år släppte jag successivt ödesteorin och gjorde om den till en riktlinje för överenskommelse med ödet. Riktlinjen går ut på att om ett barn får diabetes i unga år så får det andra barnet i familjen också diabetes i unga år. Och får det andra barnet inte diabetes i unga år, är det detsamma som att vederbörande inte får diabetes senare i livet heller.

Jag tycker mycket om regler och strukturer och den här har jag själv tyckt varit en av de bästa riktlinjerna i världen. Ett slags tvi-tvi-tvi med vetenskaplig grund, så att säga, även om mitt forskningsunderlag kanske inte direkt varit det mest omfattande.

För en tid sedan pratade jag med en mamma vars båda barn har diabetes. Ett av dem hade fått sin diagnos i småskoleåldern, det andra i mitten av tonåren. Jag hajade till, var detta möjligt?  För ett ögonblick kändes det som om min riktlinje inte verkade hålla fullt ut. Detta oroade mig lite först, men sen kom jag ihåg att det inte finns någon regel utan ett aldrig så litet undantag. Min teori hade således hittat undantaget, så enkelt var det.

För några månader sedan lämnade jag blod i flera rör och i förra veckan fick jag ett brev från sjukvården där det stod att de inte kunnat finna några antikroppar mot diabetes i blodet. Hade dylika antikroppar återfunnits hade jag varit i riskzonen för att utveckla diabetes men nu var det inte så. Det kändes lugnande.

Sen förtydligade de att bara för att några antikroppar inte fanns idag, så var det inget som sa att de inte skulle komma imorgon, så något slåendes till ro för resten av livet var det inte tal om, i det avseendet åtminstone. Sjukvården känner uppenbarligen inte till min riktlinjeöverenskommelse med ödet som säger att det man inte har idag får man inte heller i framtiden.

Plötsligt föll mina blickar mot sonen. Det hade varit bra att veta hur antikroppsstatusen var i hans blod också, både ur ett vetenskaplig perspektiv och ur ett mammaperspektiv. Jag presenterade därför för honom den goda idén med att ur ett litet blodprov kontrollera antikroppsförekomsten och på så sätt få veta om det är någon diabetes på gång eller inte. Framförallt var det "eller inte" jag ville få reda på.

Sonperspektivet visade sig emellertid ha en helt annan inställning än både vetenskaps- och mammaperspektivet, och med tanke på att sonen snart är 15, har större skor och är både längre och mer vältränad än jag, betyder hans åsikt en del i diskussionerna. Det är mycket svårt att lura in honom på vårdcentralen med hjälp av glass och klistermärken numera. Han ville inte veta något om varken antikroppar eller riskzon och att jag skulle vilja veta det var inte hans problem.

Synd. Det hade varit fint att få riktlinjerna för ödet bekräftade, men har jag trott på dem i tio år så kan jag nog fortsätta att tro på dem i tio år till. Kanske skall jag utveckla en ny riktlinje istället. Något i stil med att har man haft diabetes i mer än tio år utan att några komplikationer tillstött, så tillstöter det inte några komplikationer senare i livet heller.

Ja, den riktlinjen skall jag nog börja förhandla med ödet om, tror jag.

På återseende!
Mimmi