Juni 2010

Av Marie-Louise Arendt

Återtagen kontroll



I vintras fick vi en kallelse till diabeteskliniken för kvartalskontroll. Dessvärre var den planerade tidpunkten satt till en av dagarna strax före sportlovet, då vi enligt resebolaget skulle vara på väg mot Egypten. Jag ringde och bad att få en ny tid och passade samtidigt på prata och skratta lite med personalen.

Vi fick en ny tid med posten, den här gången en dag mitt under sportlovsveckan. Då skulle vi fortfarande vara kvar i Egypten. Jag ringde och bad att få en ny tid, gärna lite längre fram, och passade samtidigt på att be om ursäkt för att vi var besvärliga.

Vi fick ännu en ny tid med posten, den här gången en marstid. Tråkigt nog var tiden satt till påsklovet, då dottern enligt resebolaget skulle vara i Åre och åka skidor med sin pappa. Jag ringde och bad att få en ny tid, nu förställde jag rösten och låtsades att jag var en äldre vän till familjen som inte alls kunde hållas ansvarig för att de av diabeteskliniken generöst erbjudna tiderna aldrig passade de nödbedda.

Vi fick en ny tid med posten. Samma tid som Fanny skulle skriva nationella prov i skolan. Jag gjorde klart för henne att jag inte tänkte ringa och få en ny tid, det fick hon faktiskt göra själv.

Efter en veckas vånda ringde hon och fick en ny tid. Den här gången fick hon den direkt i telefonen och hon och diabeteskliniken skakade hand och var båda intill gråtfärdighet nöjda med bokningen. Mötet ägde rum i förra veckan. Mer än ett halvår sedan förra besöket på kliniken.

Och så här med facit i hand kan vi konstatera att det är för långt med ett halvår mellan mötena. Diabetesen klarar inte så mycket frihet i taget.

På ett halvår hade den helt flippat iväg vad gäller HbA1C med påföljd att dottern fick presenterat för sig ett all-time-high-värde som med råge slog allt vi lyckats åstadkomma i den vägen de senaste 12 åren. Detta var inte ett sådant tillfälle där man blev stolt och lycklig över bedriften. Diabetesen hade dessutom börjat bygga stickbulor på magen och kommit på att den vill ha mer insulin om nätterna, men inte tydligt uttryckt det dagligdags utan tyckte det räckte med att presentera det via HbA1C-et.

Det är inte alltid vi skrattande och hjulande lämnar diabeteskliniken, men det har hänt. Dock inte den här gången. Fanny åkte hem och gick och lade sig.

Men så här några dagar efter har Fanny tagit på sig ledartröjan igen. Nattinsulindosen har höjts, diabetesens frihet under ansvar är borta, numera tas det värden vid minsta misstanke om att insulintillskott är nödvändigt, och de rutiner som det slirats lite på är återinförda. The honeymoon is over.

Och vi har redan fått en ny tid till diabeteskliniken.

På återhörande i juli!
Mimmi