April 2010

Av Marie-Louise Arendt

Med diabetesen i Egypten



För någon vecka sedan befann sig familjen Arendt i Egypten. Bara att åka till Egypten med dotterns diabetes kändes som ett äventyr, vi hade hört talas om att magsjukan man kunde drabbas av där fick vinterkräksjukan att framstå som en lättare hostattack, och resväskorna var fulla med dämpande, stoppande och återställande medikamenter.

Väl i Egypten ville barnen snorkla och jag biföll välvilligt. Till stor del för att jag inte riktigt hade koll på vad snorkling innebar. Jag tänkte mig en liten beachutflykt där man gick ned i vattnet från stranden, doppade ned huvudet, ansiktsdelen, och tittade på sandkornen därunder. Lät som en behaglig mamma-barn-aktivitet. Barnen skulle få snorkla, jag skulle bättra på solbrännan. Alla glada. Jag bokade och betalade.

Några dagar senare befann vi oss på en båt tillsammans med några afrikanska män och en hel skock unga ryssar. Klockan var halvnio på morgonen när vi stävade ut mot lämplig strand att gå ut och snorkla ifrån. Jag och barnen tittade på utsikten, ryssarna öppnade varsin halvliter öl, drack lite och fyllde sedan upp med vodka, varpå de drack ännu mer.

En dryg timme senare stannade båten, mitt på öppna havet, och försedda med varsin snorkel och varsitt cyklop uppmanades vi av guiderna att hoppa i. Det ville inte jag, jag ville sitta på stranden och titta på. Tråkigt nog fanns ingen strand. Däremot fanns det andra båtar som ankrat upp och när jag tittade på dem såg jag flockar av snorklar simma omkring där ute i det stora blå. Jag började förstå att jag blivit lurad. Vi skulle simma omkring mitt i tomma intet. Där ingen av oss bottnade. Jag uttryckte tveksamheter. Det skulle vara mycket svårt att ha med sig druvsocker på en sådan simtur. Jag försökte övertala barnen att strunta i det hela. Båda hoppade i.

Två alternativ fanns: släppa iväg barnen själva, varav en med diabetes, med en snorkelguide och 15 vid det här laget rätt berusade ryssar och själv sitta kvar på båten, eller som en god mor följa med och vara beredd att livrädda barnen när de stod i begrepp att drunkna och/eller få en insulinkänning. Att jag är den i familjen som är sämst på att simma såg jag inte som en förmildrande omständighet. Alternativ två var det enda tänkbara. Jag följde efter.

Snorkelguiden plaskade kraftfullt iväg, ett par av ryssarna sjönk först som stenar och klättrade sedan upp i båten igen och jag sjasade simmandes barnen framför mig som mamma Gås för att vi inte skulle komma ifrån guiden. Befinner man sig utan flytväst på 15 meters djup vill man hänga ihop med någon som kan simma bra och hittar i trakten. Ett par hundra meter ifrån båten hojtade vår guide att nu var det snorkel på och ned i det blå. Jag vägrade. Cyklopet klämde på ett högst otrevligt sätt om näsan, jag kunde inte andas, och försökte jag andas med munnen genom snorkeln andades jag in en massa vatten.

Panik uppstod, jag kom under vattenytan och sonen gjorde sig beredd att livrädda mig. Allt ordnade emellertid upp sig och när jag hade gnott bort saltvattnet ur ögonen upptäckte jag att jag var den enda ovanför vattenytan. Av alla andra, inklusive mina barn, syntes bara snorklar och enstaka plask av simfötter.

Fanny hade gul snorkel, Jacob hade blå och jag simmade omkring med svanhals och höll koll på deras periskop. Det var inte alls speciellt kul att snorkla, tyckte jag. Sonen tittade upp mellan varven, framförallt för att se att jag fortfarande inte hade drunknat. Vid dessa tillfällen var han euforisk. Det var skitfräckt att snorkla och jag borde pröva.

Han bad så bevekande att jag kände mig skyldig att åtminstone göra ett seriöst försök. Dessvärre blev resultatet detsamma som innan: näsan klämd, andades in vatten, panik, sjönk, sonen fick livrädda. Hur fantastiskt kunde det för övrigt vara att snorkla? Jag var inte speciellt imponerad av utsikten från min position ovan ytan, och kunde svårligen tänka mig att vattnet såg annorlunda ut längre ned. Vatten som vatten.

Jag hann emellertid inte få av mig cyklopet förrän det rätt som det var kom en svallvåg som gjorde att hela mitt huvud kom under vattnet. Jag hann inte blunda och såg till min förvåning den tiondels sekund det hela varade att jag befann mig i ett akvarium. Det var fiskar och korallrev och filmen "Hitta Nemo" för hela slanten. Varför hade ingen berättat detta?

Motivationen fick ny näring och jag gjorde nya seriösa försök med snorkeln. Till slut lyckades jag, trots att jag kände att jag höll på att drunkna, få ordning på både utrustningen och panikandningen. Utsikten under ytan var fantastisk. Det visade sig att jag hade simmat omkring med både höga berg och djupa dalar allldeles under magen utan att ha en aning om det. Och att jag inte hade sparkat till en tio-femton fiskar måste betraktas som ett herrans under, det myllrade av dem. 

Modersuppdraget att hålla koll på de oskyddade barnen var emellertid viktigare än behovet av underhållning så jag fick strax gå upp till ytan för att räkna in snorklarna. Sonen låg hack i häl på mig, men dottern var frejdigt på väg till havs, långt från både båtarna och gruppen. Jag fick lyfta upp cyklopet, världsvant slänga upp snorkeln bakom huvudet och bege mig efter henne för att rädda henne och få ihop flocken. Jag simmade på med kraftiga tag och hade ingen aning om vad som fanns under mig. Där fanns korallrev, det märkte jag med önskvärd tydlighet när jag drämde foten i desamma med full kraft.

När dottern var infångad och återbördad till flocken och vi alla hade kommit upp på båten, fick kapten Hassan förvandlas till doktor Hassan och limma ihop resterna av min fot. Det blödde ymnigt och på vissa ställen såg man benet. Han gratulerade mig till turen att inte ha lockat hit någon större firre med blod som livrätt. Sen hade jag badförbud resten av utflykten. Och barnen fick nöja sig med att snorkla runt båten.

Men med diabetesen gick det som vanligt bra och ingen av oss blev magsjuk.

På återseende!
Mimmi