September 2009

Av Marie-Louise Arendt

Morgnar och bra morgnar

Under sommaren har jag försökt få igång flåset i joggingspåret igen efter att ha låtit kroppen ligga i träda i 1 ½ år. Det har varit värre än någonsin. Oavsett om mina 3 kilometer var försedda med idel nedförsbackar, medvind, sol i nacken och fågelsång, har jag plågats och stånkat, haft andnöd, nära-döden-upplevelser och stundtals också hallucinationer och minnesluckor.

Fanny har ibland varit med mig på dessa turer. Åtminstone i början. Vid målgång har jag själv fått stappla mig in genom ytterdörren, då hon vid det laget sedan länge suttit vid köksbordet och tagit igen sig efter en uppfriskande dusch. Hennes kondition är märkligt nog bättre än min, trots att jag har haft 30 år mer än hon på mig att stärka musklerna.

Men under semestern i Turkiet har det skett en förändring. Varje morgon steg Fanny och jag upp, väckte de lokala tupparna och gav oss därefter ut på en joggingrunda längs stranden.
Snittemperaturen i skuggan vid 8-tiden på morgonen låg på 32 grader och vi klarade därför bara av att jogga i ca 15 minuter. Vid det laget hade vi upplevt tunnelseenden och hallucinationer som i mitt fall bestod av oaser med palmer, luftkonditionering och svala madrasser. Sannolikt hade vi också trampat ned minst 5 barn och lösspringande hundar var, utan att varken se eller märka dessa.
Vi fick även förmånen att testa hur det är för Fanny att springa med ett högt blodsockervärde. Det var inget vidare. Någon morgon låg hon lågt och tryckte upp sig med hjälp av druvsocker varpå vi sprang. Det var heller inget vidare. Slutsatsen i vår vetenskapliga undersökning är att bästa resultat i löpningen fås om ingångsvärdet på blodsockret ligger mellan 4,5 och 7. Dessutom noterade vi att hon inte nödvändigtvis gick NED i blodsockervärdet av löpningen utan ibland gick upp. Någon förklaring till detta har vi ännu inte kunnat fastställa rent vetenskapligt. Får återkomma med en teori nästa sommar.
Att påstå att vi svettades är att uttrycka sig försiktigt. Svetten stänkte metervis omkring oss i takt med våra steg och höll man sig i vår närhet behövde man inte bada. Man blev blöt ändå. Efter 15 minuters löpning drack vi upp allt det medhavda vattnet och hasade sedan samma sträcka tillbaka.
Dottern fick mycket stöd och uppmuntran på vägen. Inhemska män vid jetski-båtar sprutade vatten på henne för att svalka, inhemska män vid parasailingbåtar hejade och klappade i händerna, inhemska män vid restauranger sprang efter henne och hällde dricksvatten i hennes ansikte.
Ibland stänkte det händelsevis lite på mig. Sådana morgnar var bra morgnar.
På återseende i oktober!
Mimmi