Oktober 2009

Av Marie-Louise Arendt

Första tjänsteresan

Att resa i tjänsten innebär att man bor på eget rum på hotell. Och det är ganska behagligt, i synnerhet om huset därhemma är fullt av skrikande ungar. Men hur funkar det när man har diabetes? Vem kollar så att man inte ligger och får en känning på hotellrummet? Och om man får en känning, vem hjälper en att få i sig något om man inte själv kan räkna ut att man behöver energi? Och vad kan man stoppa i sig då, mer än druvsocker? Kylskåpen på hotellrummen brukar enligt min erfarenhet inte digna av fiberrikt bröd, mjölk och fullkornspasta.

Sådana tankar har jag jobbat med och tidvis plågats av, men samtidigt tröstat mig med att det dröjer många år till innan Fanny kommer så långt som till eget hotellboende. Ungdomar brukar ju bära kollektivismens fana högt och älskar att knö ihop sig flera i samma rum på läger och semestrar, så problemet har inte känts akut. När den dagen kommer att hon knutit på sig knytblusen, vässat stilettklackarna och klappat om dokumentportföljen, är kanske diabetes avskaffat. Har jag tänkt.

Men jag tänkte inte på att hon skulle välja att gå en ledarutbildning för att bli konfirmationsledare för andra ungdomar. Och jag tänkte definitivt inte på att hon redan efter första kurshelgen skulle ha kvalificerat sig för att träda in i skarp tjänst med en egen konfirmandgrupp.

Detta fick vi reda på i onsdags och från i fredags är hon på startläger med konfirmanderna. Jag oroade mig inte nämnvärt för detta, jag vet att man på dylika läger trampar varandra på hälarna hela tiden, och dessutom plingar matklockan för jämnan så det skulle nog gå bra.

Jag var lugn tills jag fick ett sms kl 23 på kvällen. "Vi ledare fick egna rum. Coolt. Godnatt."

Egna rum? Jisses, det hade jag inte planerat för, hur skulle det gå? I raskt takt brände jag av en salva sms med omväxlande böner, frågor och distinkta direktiv där grundbudskapet i samtliga var "ät". Samt att jag antingen skulle ringa kl 7 idag på morgonen eller köra i 1 ½ timme för att komma dit och själv säkerställa att ungen stod upp och var fin i färgen. Jag fick se hur jag gjorde.

Sällan har svaren kommit tillbaka så snabbt. Att jag skulle ringa eller komma kl 7 var inte att tänka på. Då skulle hon hellre sluta som ledare, flytta hemifrån eller göra mig arvlös. Det sista är något jag brukar hota med, effekten i det motsatta fallet var inte imponerande.

Från klockan 6 i morse har jag därför legat och våndats, trummat med fingrarna, försökt komma i kontakt med henne på telepatisk väg och på olika vis försökt få någon slags underhandsinformation från hon däruppe om huruvida dottern fortfarande är i livet eller ej.

Vid halv nio kom ett sms: "Värdet bra, har ätit frukost, andakt nu, kram." Vaddå "värdet bra"? Vaddå "frukost"? Man vill ha mer information. Man vill veta vad värdet låg på, vad åt hon, vad tog hon för insulin, hur kändes det, vad skulle de göra, har hon tänkt på att ta reda på det?

Och det har hon nog.
Och hon har säkert ätit rätt i förhållande till insulinet och aktiviteterna.
Och jag inser att det här är hennes första av många tjänsteresor där hon skall sova själv.
Och jag inser att hon får vänja sig vid att klara sig själv.

Och jag inser att jag får vänja mig också...

På återseende i november!
Mimmi