Mars 2009

Av Marie-Louise Arendt

Fyra röntgenbilder och en pasta carbonara

Det är när man råkar ut för något annat, mer akut vårdkrävande, som man upptäcker hur förhållandevis enkelt det är att ha diabetes. Vi kommunicerar snabbt via mail med diabetessköterskorna om vi behöver ett recept, det är inga som helst problem att få träffa en diabetesläkare om vi skulle finna det lämpligt och vi blir punktligt kallade för kvartalskontroller, årsprover, ögonscreening och för ultraljud av sköldkörteln utan att vi själva behöver tänka på det. Man blir uppenbarligen bortskämd...

Efter att ha slitit av ett korsband hösten 2007, opererat in ett nytt våren 2008 och ägnat resten av året åt sjukgymnastik, så var det plötsligt dags för Fanny att träda in på fotbollsplanen igen för cupspel en sen fredagkväll för någon vecka sedan. Vi föräldrar satt på läktaren och tittade spänt hela första matchen. Varje gång någon annan spelare verkade komma för nära Fanny blundade jag och när Fanny vid ett tillfälle trillade, såg jag för min inre syn att hon skulle stiga upp igen men med foten vänd åt andra hållet än färdriktningen. Jag försökte hela tiden tänka mig det värsta för då skulle detta värsta inte hända, tänkte jag. Dessvärre verkar inte omvänd psykologi fungera på de högre makterna, vad man kunde märka.

I andra cupmatchen blev Fanny föremål för en vild och ful tackling rakt in mot ribbstolarna. Ett tag såg det ut som om hon skulle fara in bland dessa med ansiktet före, men så blev det inte. Det var det rehabiliterade knäet som fick ta smällen. Fanny skrek och föll ihop, försökte resa sig utan att det opererade benet ville medverka och föll ihop igen. Jag kan inte beskriva hur man tänker i ett sådant läge, när man sitter på läktaren och är förälder. Förmodligen för att vi inte tänkte alls, vi bara handlade.

Både hennes pappa och jag reste oss upp utan ett ord, och som styrda av högre krafter klev vi över stolsraderna, trampade på jackor, picknickkorgar och små barn som satt i vägen för oss på raderna nedanför och svingade oss därefter, en i taget med stil och grace, över sargen och in på planen. När det var min tur att hoppa över sargen upptäckte jag från min plats i luften att det stod en bänk på andra sidan. Jag fick hastigt omgruppera kroppen och förlänga hoppet till ett kombinerat höjd- och längdhopp, men jag landade ändå med den äran på fötterna och kunde utan att behöva samla mig springa vidare över idrottshallen för att undsätta min dotter. Jag tycker personligen att denna fysiska insats väl kompenserar det faktum att jag i skolan var lite dålig på att slå volter över stänger samt hoppa över plintar. Jag fick en trea i gymnastik på den tiden. Kanske skall jag kontakta skolan och få en ny bedömning, för jag tycker själv att jag har höjt mig genom åren. Inte många skulle klara det jag gjorde i den outfiten. Vid min ålder. Det borde vara värt ett VG, absolut. Kanske VG+.

Nu, så här tre veckor senare, så har vi gjort frekventa, långa, intensiva och idoga försök att komma till tals med sjukvården för att få reda på vad som har hänt därinne i knäet och kanske t o m få en plan för åtgärder. Det har gått sådär. Ett antal allehanda instanser har besökts utan att vi har fått mer än kvalificerade gissningar av hur illa det är ställt, och detta först efter lång väntan. Vi tillbringade bland annat ett antal långa timmar på akuten, på dygnets bästa mattider dessutom. Det var ett misstag att åka in före lunch, kan vi konstatera så här i efterhand. Alla andra verkar känna till att det nuförtiden råder oändliga väntetider på akuten, men vi hade på något sätt missat det. Eller så trodde vi att det händer andra, men absolut inte oss.

Skalmans matklocka hann därför plinga för både lunch, mellanmål, middag och nattmacka under tiden vi satt där och tittade på godisautomaten som inte på många punkter matchade kostcirkeln. Vi hade i vår enfald trott att det kanske skulle ta ett par timmar, tre-fyra på sin höjd, och den enda utrustning vi hade med oss var därför skolböcker, druvsocker och insulin. Ingen blodsockermätare, ingen mat.

Fannys pappa och jag löste av varandra, men Fanny fick av praktiska skäl vara på plats hela tiden. Sålunda fick jag nöjet av att vara bisittare på akuten vid två tillfällen och däremellan var jag hemma och lagade mat som jag likt en kolarhustru paketerade i en burk med tidningspapper runtom för isolering samt kompletterade med serviett, bestick och en flaska med vatten. Allt stoppade jag ned i den picknickryggsäck jag fick i julklapp och ett tag fick jag så mycket scoutkänsla att jag funderade på att ta med engångsgrillen och grilla lite korv också. Men jag besinnade mig, man får nog inte grilla inomhus. Särskilt inte på ett sjukhus.

Till fadern gjorde jag bara en tunnbrödsrulle, han skulle ju ändå lösas av och åka hem till det egna hemmet, så några andra livsuppehållande insatser än vad som krävdes för att hålla honom vid liv till bostaden var inte nödvändiga. Sålunda satt Fanny i väntrummet tillsammans mellan allehanda vissna patienter och åt pasta carbonara med gratinerad broccoli och drack tranbärsvatten till. Det såg riktigt hemtrevligt ut. Det grämde mig att jag inte tog med en rutig duk, och en liten ljusstake också.

Insulinet fick ges i blindo, mätaren hade vi inte få med oss, men det kändes som om vi kunde chansa lite. Har man troget tagit blodsockervärden i 11 år vid samma tid, så måste det vara ok att hoppa över för en gångs skull. Det kändes nästan busigt. När insulinet var taget och mitt i måltiden, efter att ingen brytt sig om oss på sisådär 6 timmar, skulle det plötsligt röntgas. Det kom lite plötsligt, vi hade på något sätt vant oss vid att roa oss själva, men den manlige, unge röntgensköterskan resonerade förvånansvärt initierat när vi började prata om insulin, och sa att hade vi skjutit insulin så kunde han vänta tills Fanny fått i sig sin pasta. Vi blev alla imponerade över det coola sättet att uttrycka sig. Förklaringen fick vi inne på röntgenrummet, där han halade upp en likadan insulinpenna som Fannys, fast med ett annat insulin.

Snabbt som en kobra frågade jag om han månne hade en blodsockermätare med sig, men det hade han inte. Vuxna verkar inte ha det.

Vid 23-tiden fick vi åka hem, inte ett dugg klokare vad gäller knästatusen, men med en innerlig tacksamhet över att vi inte är sjuka oftare än vad vi är. Och diabetes känns återigen som något väldigt enkelt.

På återseende i april

Mimmi