Juni 2009

Av Marie-Louise Arendt

Indoor walking

Fannys ständigt avslitna korsband i knäet har omöjliggjort träning med någonslags reda sedan 2007 vilket ju inte är bra, varken för Fanny eller för hennes diabetes. Är kroppen van vid att träna tämligen hårt 4 gånger i veckan så uppstår onekligen en viss förvåning i systemet när träningen uteblir. Att gå på sjukgymnastik med inriktning att stärka musklerna runt det skadade knäet ger inte riktigt samma förbränning eller kondition som att träna löpning eller brottning 1 ½ timme var-varannan dag. Diabetesläkaren skakade bekymrat på huvudet på senaste träffen. Fanny tappar i vikt och det är inte i form av fett utan helt enkelt muskler som börjar minska i omfång.

Förra helgen bestämde vi oss därför för att pröva på en ny typ av träning kallad indoor walking. Fanny för att hon måste träna upp sig igen, och jag för att föregå med gott exempel. Gruppträning kan jag doktorera på. Indoor walking är någon slags träning som påminner om spinning fast man går i trappmaskiner istället för att cykla på motionscyklar. Träningsformen borde passa Fannys knä, inga stötar eller riskabla vridningar, och dessutom borde det passa min kropp som är ganska otränad även om jag varit med mycket. Förr. Att gå är ju inte alltför jobbigt. Dessutom skulle Fanny och jag vara jämbördiga i denna idrottsutövning, vi har båda varit hyfsat vältränade men ingen av oss har tränat med någon reda på något år och ingen av oss hade något försprång vad gäller indoor walking eftersom vi aldrig hade prövat denna form. Vi torde klara det lika bra och bli lika trötta.

Trodde jag.

Indoor walking innebär att man klättrar upp och ställer sig i varsin trappmaskin som har två sorters"styren": ett cykelstyre och ett par "stavar" så att man kan gå stavgång samtidigt som man trampar på. Sin medhavda vattenflaska ställer man i en behållare på maskinen och jag tog raskt några rejäla klunkar innan vi började. Det är bra att vara förberedd, tänkte jag.

Vi drog igång med lätt promenadtakt och jag tyckte det gick strålande. Lätt och roligt. Sen visade det sig att det fanns en ratt man kunde vrida på och när träningsledaren tyckte att vi skulle vrida på den så gjorde alla det. Plötsligt gick vi i uppförsbacke och jag fick hänga över styret för att orka upp för backen som jag inte ens visste hur lång den var eftersom den inte syntes, det är träningsledaren som bestämmer när man är framme.

I bakgrunden dunkade musik och när musiken ändrade tempo från raskt till hysteriskt gjorde träningsledare detsamma och förväntade sig att övriga också skulle göra det. Röra oss i hysteriskt tempo, alltså. I uppförsbacken. Jag tog nya klunkar vatten ur vattenflaskan och gjorde sedan vad jag kunde för att infria ledarens förväntningar på hastighet i den vid det här laget lodräta backen. Svetten stänkte omkring mig och ledaren log lyckligt. Det gjorde Fanny också, såg jag, vid det tillfälle då saltet i svetten som rann i mina ögon inte gjorde mig förblindad. Jag befarade att hon fått en insulinkänning, så där munter kunde man inte se ut under de omständigheter vi befann oss.

Som en variation på tortyren ville ledaren plötsligt att vi skulle sätta oss ned och trampa och jag blev för ett ögonblick lättad. Att sitta ned skulle kännas underbart, vilken ratt vred man på för att få upp stolen?

Det fanns ingen stol, det hela gick ut på att man böjde på knäna så att man såg ut som om man satt, men något att luta de ädlare delarna mot under tiden fanns inte. Efter 10 sekunder i den positionen kändes det som om lårmusklerna skulle brännas sönder. Dessutom verkade vattnet jag hällt i mig ha nått en återvändsgränd och bestämt sig för att vända upp igen. Tillståndet blev akut och jag vacklade av trampmaskinen och kravlade ut till en stol utanför gympasalen alltmedan jag strängt beordrade vattnet att åka ned till magsäcken igen och stanna där. Allt snurrade, benen gick inte att stödja på och jag såg små röda djävlar som dansade break dance framför mina ögon. Trött var bara förnamnet.

Jag gick in igen, så småningom, och pressade mig igenom resten av programmet, men den där ratten, den rörde jag inte fler gånger. Inte åt höger, iallafall. Jag vred den så långt åt vänster som det bara gick och då blev det så lätt att trappmaskinen gick själv och jag bara åkte med. Det kändes lagom.

När passet var klart raglade jag som medvetslös ut i omklädningsrummet medan Fanny småjoggade bredvid och funderade på hur långt åt höger man kunde vrida den förhatliga ratten och ändå springa på maskinen. Sådana funderingar kändes nästan förryckta ur mitt perspektiv. Och jag kunde konstatera att man nog verkligen kan leva på gamla idrottsliga meriter. Om man inte är äldre än 15 år, vill säga.

På återseende i juli!
Mimmi