Februari 2009

Av Marie-Louise Arendt

Reseledarteam Arendt

Vi har precis kommit hem från Thailand och för er som inte redan kan föreställa er skillnaderna mellan borta och hemma kan jag berätta att det där rådde sol, 35 graders värme, ljumma vindar, fågelkvitter och blomdoft från början till slut. När vi landade på Kastrup rådde grådask, -3 graders kyla, snålblåst, inget fågelkvitter och absolut ingen blomdoft. Jag försökte övertala barnen på Phukets flygplats att vi skulle äta upp passen och försöka stanna kvar på humanitära grunder, men dessa plikttrogna barn envisades med att de vill gå klart sin skolgång innan de emigrerar.

De klimatologiska skillnaderna som drabbade oss vid hemkomsten gjorde att jag raskt kom in i en lätt depression. Denna sitter fortfarande i och yttrar sig i form av obefintlig arbetslust, obefintligt fördrag med grådaskiga januari, inget förbarmande med svenskt klimat och dessutom fryser jag hela tiden. Ledigheten förde dessutom med sig att jag har fått arbeta dubbelt så långa dagar sedan hemkomsten för att komma ikapp men jag hinner ändå inte med, och hur många står på kö för att tacka mig för mina engagerade och kvalitetsmässigt höga insatser i denna post-semester-uppförsbacke? Nej, ni gissade fel, det finns ingen kö.

För att hålla humöret uppe när jag en svag idé om att jag skall starta filialkontor till något svenskt företag i Thailand. Vet inte ännu vilket svenskt företag som skall få den äran, bara. Men det kommer nog. 

Rent praktiskt fungerade resan alldeles utmärkt. Med det undantaget att vi flyttade fram intaget av det långsamverkande insulinet från kl 22 svensk tid till klockan 03.30 svensk tid, vilket innebar kl 9.30 lokal tid. Detta fungerade inte alls. Vi fick ge extra insulin strax före midnatt, lokal tid, och ändå låg Fanny någonstans mellan 13 och 20 i värde på morgonen. Eftersom vi bara skulle ha det så i två veckor, lät vi bli att experimentera med att flytta bak intaget till kl 17 lokal tid, vilket kanske hade varit bättre. Det får vi pröva nästa gång.

Vi slår oss dessutom numera för bröstet och tror oss veta vad vi kan äta för att undvika att utveckla turistmage. Bufféer är uteslutna, det kan man ju t o m bli konstig i magen av i rekorderliga Sverige. Och är vi ändå tvungna att ge oss på bufféer för att inget annat bjuds, så fokuserar vi på de grytor där det ångar av värme alternativt på sådana matkontroller där kocken står och steker/kokar på begäran. Isen i Thailand görs i fabrik och står under sträng kontroll, så isbitar kan man med gott samvete skramla med i glasen men skaldjur har vi noggrant undvikit. Det är synd, men hellre det än några dagar på sjukhus med glukosdropp för Fanny. I övrigt stoppar vi med förtjusning i oss allt och det har fungerat. En del mat är så stark att knappt ens egna organ överlever intaget och det verkar inte de lokala bakterierna göra heller.

Vi hann inte mer än hem förrän vi började titta på nya resor till Thailand. Det tråkiga i sammanhanget är att det kostar pengar att åka dit och det är i princip det som hindrar oss från att köpa månadskort. Jag får försöka extraknäcka lite för att förstärka kassan. Eller så anmäler vi oss alla tre som reseledare, den idén kläckte jag också på flygplatsen när vi skulle hem. Lillebror kan ta hand om barnklubben, Fanny kan ta hand om sportaktiviteterna och jag kan, med min säkerhetserfarenhet, lösa alla problem med stölder, skador, sjukdomar och hemtransporter med ambulansflyg. Samt dra igång krisledningsorganisation, utföra hjärt-lungräddning, kolla folks blodsocker (där kan Fanny vara behjälplig), ge avlastande samtal och bringa reda i allas försäkringar. Och allt detta får man genom att ge oss mat, husrum och lite fickpengar. Vi är så gott som där, redan.

Fast, javisst, ja... Barnen har ju inte gått ut grundskolan än... Katten också.

På återseende i mars!

Mimmi