Augusti 2009

Av Marie-Louise Arendt

Flexibel diabetes

Så var även juli månad tillända och snart är semestern respektive sommarlovet slut och det vanliga livet börjar igen. Det känns lika halvkul varje år, även om man snabbt kommer in i selen igen. Den här sommaren har barnen plötsligt blivit "stora" och knappt varit hemma, känns det som. Fanny har sommarjobbat för första gången i sitt liv och på något märkligt sätt lyckas kombinera tidiga morgnar med dagar av arbete och ett givande kompisumgänge förträdesvis bedrivet på sena nätter.Väldigt sena nätter.

Och diabetesen har anpassat sig och hängt på efter förmåga. Jag har haft det svårare å min sida.
Jag är nämligen av den gammalmodiga uppfattningen att barn under myndighetsåldern skall vara hemma, åtminstone litegrann, på nätterna, och tills barnen är hemkomna skall mamman sitta uppe och vänta. Du milde, vad jobbigt detta har varit. På något sätt har vi nått en kompromisslösning som innebär att dotterns utevistelse begränsas till kl 23.30 vilket är pinsamt tidigt ur hennes synvinkel och ohemult sent ur min. Ingen är alltså nöjd, men det är väl så det blir när man kompromissar. Min kropp är programmerad att vilja gå och lägga sig redan kl 20 men kan övertalas att stanna kvar i soffan till kl 22 under förutsättning att det är tillåtet att nicka till lite nu och då under tiden. Att stanna uppe så pass länge som till 23.30 är en nästan omänsklig prövning.
Dottern tycker det är overkill av guds nåde att jag skall sitta uppe tills hon kommer hem. Hon tar nyckel med sig, helt enkelt, och arbetar sig in mot sängen helt på egen hand vid 1-2 eller när det roliga nu tar slut. Det kan hon, det är hon säker på. Haken är bara då att jag inte vet OM hon kommer hem och hennes förslag att hon väcker mig NÄR hon kommer hem och säger att hon är hemma, är inte good enough. För om hon då inte kommer hem så väcker hon mig inte heller och då kan hon ha blivit överfallen och skickat med någon trafficking-konsult till sydeuropa långt innan vällingklockan har ringt för mig kl 7 på morgonen. Och då är det så dags.
Det märkligaste av allt är emellertid hur snällt och fogligt diabetesen har anpassat sig efter dessa vansinnestider. Den unga kroppen lägger sig sällan förrän framemot klockan två-halv tre på natten (bara för att hon är hemma, betyder det inte att hon sover) men kompenserar å andra sidan det med att inte stiga upp förrän vid halvtolv dagen därpå. Det långtidsverkande insulinet som brukar tas kl 22 skjuts inte in förrän vid midnatt eftersom Fanny sällan är på samma ställe som sprutan vid 22-tiden. Morgoninsulinet är mitt ansvar, det fixar jag vid 7-tiden på morgonen, men i reducerad mängd eftersom frukosten inte kommer att intas förrän 5 timmar senare. Dagens spruta nummer två tar hand om frukosten. Lunchen är bortrationaliserad, middag och middagsspruta blir det som vanligt på vanlig tid, och någonstans vid midnatt intas det vickning fast utan insulin. Gud vet vad ungdomarna ägnar sig åt om kvällarna men det bränner kalorier i rik mängd och vickningen är därför nödvändig.
Allt är med andra ord upp-och-nedvända världen, men Fanny är glad och diabetesen är glad. Själv är jag väldigt, väldigt trött och längtar nästan tills skolan börjar och semestern är slut...

På återseende i september!

Mimmi