April 2009
Av Marie-Louise Arendt
Disco och nattklubb
När jag var i yngre tonåren var jag mycket ute på disco, som det hette då. Det roliga började klockan 20 och pågick till halv ett på natten då belysningen tändes upp och trötta ungdomar begav sig hemåt i natten. Jag bodde i ett mindre samhälle med den närmaste storstaden drygt 20 mil bort, så överraskningsmomentet i vilka som skulle dyka upp i dansens virvlar var inte så stor. Man kände i stort sett alla till sådan grad att man visste vilka som varit sängvätare och vem som hade fotvårtor. Antingen genom egen erfarenhet eller via mödraskapet som öppet och ohämmat diskuterade våra privatliv i fikarummet på jobbet och sedan meddelade de pinsamma detaljerna om kamraterna vid middagen. Tryggheten och den sociala kontrollen var stor.
Det var på den tiden inga som helst problem att som 13-åring promenera hem i natten på egen hand, och för övrigt stod några andra alternativ helt enkelt inte till buds. Det var ännu inte uppfunnet att föräldrarna skulle skjutsa sina barn hit och dit lika litet som det var uppfunnet att föräldrar skulle delta i barnens aktiviteter på fritiden annat än möjligen dyka upp vid skolans årliga sommaravslutning.
Ack, hur mycket har inte förändrats på dessa 30 år...
Fanny har för avsikt att gå på disco på påsklovet. Fast numera heter det inte disco, det heter nattklubb. Dylika äger inte rum där vi bor, d v s på en plats där jag kunde bidragit med kvalitetsinformation rörande övriga nattklubbande ungdomars fotvårtor, sängvätning och problem med finnar och handsvett. Nej, detta skall äga rum i Malmös innerstad för vi bor något närmare storstaden än 20 mil. Ca en kvart därifrån med bil, för att vara exakt. Tyvärr.
Det är inte heller så att nattklubbandet slutar vid midnatt, som när jag rörde mig ute i vimlet. Det är snarare så att det är då det hela börjar. Först klockan tre förväntas jag befinna mig på diskretionsavstånd från utgången och efter att ha släppt av andra ungdomar på vägen hem är den beräknade ankomsten i sängen satt till klockan 4. Det är bra, för då har jag hela två timmar på mig innan det är dags att stiga upp och åka till jobbet. Nattklubbande kan nämligen nuförtiden äga rum på vilken veckodag som helst och inte bara fredag, vilket var upplägget på min tid. Strax efter stenåldern.
På nattklubben finns det barservering för ungdomar över 18 år, det är ytterligare en skillnad från mina ungdomsår. När jag var 14 var de enda över 18 år på mitt disco de som vaktade oss, d v s fritidsledarna. Och någon bar var inte heller aktuell, det enda som stod till buds var backar med läskflaskor som såldes i köket av fritidsledarna. Våldtäktsdroger att stoppa i glasen hade ingen kommit på än.
Det känns lite osäkert, med andra ord, att släppa iväg min 14-åriga dotter till detta Sodom och Gomorra, dessutom försedd med en diabetes som vi inte har en aning om vad den tycker om nattklubb. Diabetesen har inte varit med om nattklubb förut och är sannolikt därför osäker på om den skall skapa ett drama genom att snabbt reagera med en insulinkänning efter en stunds diskodansande eller göra motsatsen och skapa höga värden bara för att visa att den inte gillar påhittet. Och vad händer om Fanny blir låg? På min tid hade fritidsledarna ringt min mamma, större var inte upptagningsområdet än att alla visste vem det var, men det är nog lite övermaga att tro att jag är känd så pass långt hemifrån och i dylika nattklubbskretsar, att man ringer mig om något händer Fanny. Om inte hennes kompisar finns tillhands och kan berätta, hur förmedlar vi då budskapet att Fanny har diabetes? Kan jag skriva det med tusch på något väl synligt ställe i pannan på henne?
Frågan är också, om nu allt avlöper väl, vad diabetesen tycker om att det sannolikt skall ätas något klockan fyra på morgonen. Man är aldrig så hungrig som efter en utekväll, men vad anser diabetesen om det? Skall man ge insulin så dags? Eller hämnas den då genom att orsaka insulinkänning vid 7-tiden, när jag är på behörigt hjälpavstånd på jobbet?
Det känns som om mycket var bättre förr, enklare, mindre farligt och det som trots allt var lite farligt hade åtminstone den goda smaken att infinna sig före läggdags. Det var emellertid, minns jag nu, inte heller uppfunnet att vara rädd om hörseln när jag var liten. Många var därför de nätter som jag somnade in till ljudet av en dubbelsidig storm i öronen pga att musiken spelats på många tiotal decibel för högt. En del av denna storm hör jag som ett minne på heltid i vänster öra. Sånt har man bättre koll på nu så möjligen var inte allt bättre förr. Möjligen. Men vad är det för fel på tedans? Och kan inte jag få följa med?
På återseende i maj!
Mimmi