September 2008

Av Marie-Louise Arendt

Tillbaka till verkligheten

Med åren har vi dessutom blivit allt skickligare på att hantera det som inträffar på våra resor, så att vi snabbast möjligt kan återgå till viloläge vid poolen igen. Vi vet redan innan vi ens börjat packa resväskorna var närmaste läkare finns, oavsett vilken bondhåla vi än har för avsikt att besöka. Vi vet hur man kontaktar Sveriges ambassad eller konsulat i det aktuella landet, vi har kopior på passen om dessa skulle bli stulna och vi har diabetesgrejer fördelade på alla resväskor och i alla handbagage i sådan mängd att vi skulle kunna sätta upp en egen fältdiabetetsklinik om sådan lust skulle uppstå. Under förutsättning att inte något av bagaget kommit på avvägar förstås, vilket självklart också har hänt.

Det är således med spänning och förväntan vi ger oss iväg numera, och i år började vi faktiskt med en enklare vadslagning på planet om vad som skulle kunna gå åt pipan på vår Bulgarieresa. En riktigt rejäl magsjuka, kanske? Eller kanske skulle någon stjäla vår reskassa redan första dagen, det hade isåfall varit en stimulerande utmaning som aldrig tidigare inträffat. Vi fnissade förtjust över tanken på vilka problem det skulle orsaka oss.

Så här med facit i hand kan vi, nästan aningen snopna, berätta att allt gick som på den berömda räkmackan. Inget strulade, ingen blev sjuk, vi fick bagaget först av alla på både dit- och hemresan, inga bataljoner med kackerlackor eller andra kryp invaderade vår lägenhet, vi bodde bra utan störande ljud från barer och nattklubbar på nätterna och allt andades frid och ro från början till slut.

Skall man vara kritisk så kan vi möjligen beklaga oss över vädret. Det visade sig nämligen kunna regna även i Bulgarien. Mycket. Så mycket att det blev översvämning i poolområdet och till och med gick svallvågor i foajén. Febril aktivitet rådde bland personalen och jag, som om det varit i hemkommunen hade varit tvungen att raskt samla trupperna och starta en krisledningsorganisation, gjorde ingenting åt problemet mer än möjligen att gå i vägen när de försökte pumpa ut vattnet. Det kändes bra. Jag hade ju iallafall semester.

När vi skulle äta middag den regntunga kvällen blev vi av förklarliga skäl tvungna att stanna på hotellet, att röra sig ute mer än 2 minuter hade inneburit att vi sett ut som om vi badat i poolen med kläderna på. Men bara att gå till poolrestaurangen var ett mindre äventyr, som gladde oss mycket. Vi vadade mellan solstolarna i nästan 2 dm vatten och fick, när vi väl landat vid ett bord i en torr hörna av restaurangen, en fantastisk gemenskap med både övriga matgäster och med personalen. Vi kände oss nästan som om vi alla råkat ut för ett skeppsbrott men klarat oss med livet i behåll, och sådant svetsar onekligen samman.

I övrigt roade vi oss på kvällarna med att åka buss till den närbelägna byn. Avgasreningsutrustning sågs uppenbarligen som ett onödigt extratillbehör, så man kunde inte åka buss för långa sträckor i taget, då blev man yr och illamående. Bussarna har nämligen inga rutor i fönstren och tomgång var mycket populärt. Hade man stått still för länge blev luften i bussen svart. Vi gick därför varannan gång den 2 km långa sträckan till civilisationen, dock med viss försiktighet. Bulgarerna lever tydligen i den fromma förhoppningen om att allt från blöjor till mindre kastruller är biologiskt nedbrytbart i naturen. Vi fick med andra ord se oss för där vi gick i halvmörkret.

I byn var vi de enda turisterna från norra, södra o västra Europa. Ingen kunde annat än bulgariska och ryska och det är vi dåliga på. Allt ifrån gatu- och reklamskyltar till menyer var dessutom skrivet med Kyrilliska bokstäver, så varje måltid var ett äventyr. Vi visste aldrig vad vi beställt. Ibland inte ens när vi fått in tallrikarna. Första middagen ägnade jag stort engagemang åt att reda ut om de hade någon light-läsk. Jag uttalade just ordet "light" väldigt tydligt och pedagogiskt och resonerade sedan länge och insiktsfullt om att i sådan light-produkt finns inget socker. "No sugar" sa jag många gånger. Inget ljus tändes. Den unge kyparen skakade idogt på huvudet och sa att de bara hade cola white. Cola white hade vi inte hört talas om men dels var jag trött på att tala för tomma öron, dels är ju allt som är nytt också roligt, så vi slog till på två sådana. Fanny kunde ju alltid ta en enhet extra insulin som kompensation. Vi höll på att skratta ihjäl oss när han kom in med två flaskor cola av ett känt märke, med ordet "light" skrivet med stora bokstäver över etiketten. Vårt svensk-engelska och bulgarisk-engelska uttal skiljer sig uppenbarligen en aning åt.*  

Tiden gick fort och när vi återvände till Sturup fick vi våra väskor först av alla. Det kändes mycket märkligt, men om några månader skall vi resa till andra sidan jordklotet igen. Kanske håller ödet som bäst på att planera något riktigt smaskigt inför den resan? Vi får väl se...

På återseende i oktober!

Mimmi

-----------------
* Det skall tilläggas att vi bodde i en väldigt liten by i Bulgarien, inte i någon av de stora semesterorterna, för där tror jag läget är annorlunda med språk och menyer.