Oktober 2008
Av Marie-Louise Arendt
Med ögat i fokus
Idag har vi varit på ögonscreening, som det så vackert heter. Det innebär i korta drag att något droppas i Fannys ögon som svider på ett sätt som får effekterna av lökhackande att kännas som en smekning, och strax därefter har hon pupiller så stora att hon för några timmar får ett brunögt utseende, trots att hon till vardags brukar ha ljust gröna ögon. Vi fick, efter droppandet, en halvtimmes fria aktiviteter tills medikamenterna skulle ha verkat maximalt, och valde att gå en sväng och fönstershoppa på det närbelägna köpcentret under tiden. D v s jag fönstershoppade, Fanny koncentrerade sig på att hålla mig i handen och fokusera på att försöka undvika att stå på öronen över föremål som plötsligt dök upp framför henne. Dörrar, cykelställ och små barn.
När vi famlat oss tillbaka till ögonkliniken tittade doktorn henne djupt i ögonen och tog en massa närbilder både på ögonen och deras kärl. Det var tämligen fascinerande att titta på ett öga i storleken 20 tum. Den gula fläcken som biologiläraren tjatade om men som jag betvivlade fanns, har jag nu sett på riktigt. Och den finns. Hela ögat var fullt av förgreningar, det såg ut som ett stort floddelta med bifloder och åar överallt. Inga dammar, dock, och det skulle vi vara glada för. Svarta prickar tyder på kärl som brustit och det är sådana man letar efter på undersökningen men inte vill hitta. Det hittade vi inte heller.
Doktorn informerade om att i fortsättningen kommer Fanny att kallas till dylik undersökning årligen och hon betonade också att det är viktigt att Fanny går på dessa kontroller. Ser man till att ha ett bra HbA1c, under värdet 8, och går på sina kontroller, så är risken för skador på ögonen inte speciellt stora. Slarvar man däremot med kontrollerna, vilket många gör i övre tonåren eller tjugoårsåldern, så kan små förändringar hinna orsaka större skador innan de upptäcks och det är både onödigt och kan få tråkiga effekter. Jag har för säkerhets skull upprepat dessa visdomsord cirka 10 gånger dagligen sedan dess, för att de skall sitta bergfast i Fannys medvetande bland allt annat som trängs där inne.
De senaste veckorna har Fanny börjat konfirmationsundervisning, vilket inleddes med en kick-off-helg ute på Österlen. I samma konfirmationsgrupp som Fanny, går bara tre av hennes klasskamrater och i övrigt är gruppen full av ungdomar från grannbyn vilket tjejerna inledningsvis var lite skeptiska inför. Det var därför med relativt små förhoppningar om en underhållande helg som Fanny och väninnorna åkte iväg, men det var fyra entusiastiska och övertrötta (i brist på sömn) tjejer som kom hem igen på söndag eftermiddag. De hade varit i en "acapella", lyssnat på "gudasånger" vilka framfördes med hjälp av en "kyrkesynth" och allt hade varit jättehäftigt. Kanske hade ledarna varit lite otydliga med terminologin, för jag är mer van vid att benämna hennes upplevelser med orden kapell, psalmer och orgel, men huvudsaken var kanske att ungdomarna tog intryck. Och det hade de gjort.
Jag var initialt lite irriterad över att få en lapp någon vecka i förväg om att konfirmationsgruppen skulle bege sig 1 ½ timmes resväg ut på landet och detta utan att någon skulle vara med som har kunskap om diabetes. Vi brukar ju hålla oss inom rimligt köravstånd ifrån Fanny när hon sover borta, ifall något skulle hända, men det var det ju inte tal om att kunna göra här. Vilket störde mig. Men det var bara att skriva instruktioner och listor med telefonnummer till ledarna och försöka hålla telefonlinjen öppen med Fanny. Det sistnämnda var lättare sagt än gjort. När jag ringde svarade hon inte. När hon själv ringde hade hon inte tid att prata, vilket var det hon sade först. Sedan rabblade hon några värden och sa att nu var det jättestressigt, men att hon skulle höra av sig dagen därpå. Jag trodde då i min enfald att dagen därpå var på morgonen dagen därpå, men jag fick lära mig att det snarare betydde att hon skulle säga hej till mig när hon kom innanför dörren på sena eftermiddagen. För så blev det.
Men en mamma kan ju inte alltid finnas tillhands och det var kanske bra att hon fick tillfälle att klara sig själv. Bra för mig, åtminstone, för jag måste väl lära mig att jag förr eller senare inte har någon plats i hennes diabetesvärld längre. Även om det blir svårt...
På återseende i november!
Mimmi