November 2008

Av Marie-Louise Arendt

Steg i regnet

Hösten är inte rolig. Det har regnat och blåst, elräkningen har stigit lika drastiskt som världens alla börser sjunkit och det enda jag egentligen har lust med är att sitta i brasans sken med varm choklad och ljumma kanelbullar, läsa en bok och lyssna på Amy MacDonald. Att det sedan är just oktober månad som är stegtävlingsmånad på min arbetsplats gör inte tillvaron ljusare. När man som mest känner för att kura i soffan, kräver tävlingsinstinkten och lagkamraterna att man skall ge sig ut och gå för att få ihop så många steg som möjligt. Det känns bedrövligt. Varför hade vi inte stegtävlingen i augusti istället? Eller juni? Jag hade känt mig oerhört mycket mer motiverad då.

Ibland försöker jag, i min desperata längtan efter sällskap i stegjakten, haka på barnen när de skall till någon kompis som bor utefter min utvalda sträcka, men då ändrar sig barnen hastigt och bestämmer sig för att umgås med kamrater på vår gata istället, alternativt får plötsligt oerhört mycket läxor att göra och inser att de måste stanna hemma plugga. Sen är de iallafall utflugna när jag kommer hem.

Det smärtade det moderliga självförtroendet när Fannys pappa berättade att vi nog måste sänka insulindosen hon tar före sänggåendet eftersom hon tenderar att bli för låg på natten. Eller just det smärtade inte, det var snarare upplysningen om att de låga nattvärdena berodde på att hon är ute och går med sina kompisar hela kvällarna. Tydligen är det inte så att hon avskyr att gå, det har snarare med sällskapet att göra.

Nåväl, jag reste mig ur askan och försökte finna ut det bästa av det hela. En av oss vill uppenbarligen gå omkring utomhus på kvällstid helt frivilligt. Borde då inte denna ena av oss kunna ha min stegmätare på sig för att förena nöjet med lite nytta? Förvisso är det ju då inte jag som har gått, men nästan, för vi är ganska lika. Mitt samvete är nästan så rymligt att jag kan tycka det är en bra idé.

I övrigt fylls veckorna med logistikproblem. Så här års kan inte längre idrottsplatsernas planer utnyttjas för fotbollsspel utan ungarna får hålla tillgodo med slaskiga grusplaner alternativt inomhushallar på märkliga tider och i avlägsna delar av byn för sin fotbollsträning. Hur kul är det på en skala att hämta en lillebror från sin träning en fredagkväll vid 20.30? Väldigt lite kul.

Fanny har återigen börjat träna efter sin korsbandsoperation, och kombinerar tre träningstillfällen i vecka med att läsa till konfirmationen. Allt självfallet så långt hemifrån som möjligt så att det måste skjutsas där också. Jag sitter numera och lägger in veckans transportschema i datorn för att kunna räkna ut i vilken ordning jag skall lämna och hämta barnen och vem som får åka med vart för att vi skall hinna i tid för allt. Jag börjar bli riktigt bra på detta och kan kanske sälja systemet till infrastruktursektorn vad det lider. I framtiden när jag har tid, vill säga, för nu har jag fullt upp med att köra bil all min lediga och vakna tillvaro.

Den återupptagna träningen har gjort att det inte är speciellt mycket insulin som behövs för att maskineriet skall fungera. Fanny är inte heller speciellt känslig för eventuella frånsteg från den rätta kostvägen. En kanelbulle eller en glass ger inga stora utslag och HbA1c ligger stabilt och bra som en traktor på vägen. Farhågorna om att tonåren skall vara den värsta tiden ur diabetessynpunkt verkar ha kommit på skam. Så här bra har det aldrig varit tidigare.

På återseende i december!
Mimmi