Maj 2008

Av Marie-Louise Arendt

Att operera knäet

Att operera ett knä under narkos när man har diabetes behöver inte vara svårare än att operera ett knä under narkos om man inte har diabetes. Fanny prövade detta i slutet av mars, och det gick över förväntan. Narkosläkarna hade stenkoll på läget, de räknade på stående fot ut insulinenheter i huvudet, kombinerade detta med glukosdos (också i huvudet) och ordinerade därefter ett kombinerat glukos-insulindropp som visade sig vara helt perfekt och som gjorde att Fanny låg bättre i sina värden under och efter operationen än vad hon gör en vanlig måndag i mars. Sånt imponerar.

Den övriga personalens kunnighet imponerar också. Men bristen på information alternativt fel information till anhöriga kan verkligen göra en mor med kontrollbehov och nervösa anlag lätt hysterisk. Först och främst måste man ringa till avdelningen vardagen före operationen och få reda på sin operationstid. Detta även om man som Fanny har diabetes och vi redan flera veckor i förväg påtalat att hon borde ha den tidigaste möjliga tiden eftersom det inte är så bra att vara fastande för henne mer än nödvändigt. Vi accepterade emellertid påbjudna regler och prick kl 14.00 fredagen före operationen ringde jag till avdelningen för att få besked om när operationen skulle inträffa. Samtalet skulle ske just mellan kl 14 och 15, och då blir man onekligen lite förvånad när ingen svarar. Jag lät så många signaler ringa fram att uppkopplingen bröts och detta fick jag förmånen att göra många gånger innan omväxlingen trädde in kl 14.20 då det plötsligt började tuta upptaget. Mellan kl 14.20 och 14.50 rådde upptagetton och jag hann bli både stressad och nervös innan upptagettonen slutade kl 14.51. Fast då hamnade jag i fas 1 igen, ingen svarade. Detta skojiga pågick till kl 15.00 då telefontiden var slut.

Vi fick så småningom insikt om att vi skulle infinna oss kl 07.30 på måndagen, men inte genom att ringa avtalat telefonnummer den avtalade tiden, och man undrar stillsamt om sjukhuset överbokar sina patienter, ungefär som hotellen och flygbolagen gör, och så får bara de som lyckas lista sig fram till avdelningen en operationstid?

På operationsdagen var vi på plats kl 07.30, operationen kom igång kl 08.30 och enligt uppgift skulle den ta en timme, max två. Jag erbjöd mig att vara med och hjälpa till under operationen men det tyckte ingen mer än jag var en god idé. Motvilligt fick jag lämna min post i operationssalen men tvingade först på personalen mitt mobilnummer och betonade tydligt att jag skulle sitta i väntrummet hela operationen igenom om de behövde mig. Hela operationen. Det var bara att kalla på mig, om inte förr så genast när Fanny var klar.

En timme gick, två timmar gick, inget hände. När klockan var 11.30, dvs efter TRE timmar, var jag säker på att något gått snett, och att Fanny sannolikt avlidit på operationsbordet, och jag började fundera på hur jag på skonsammast möjliga sätt skulle förmedla detta till hennes far. Jag valde att berätta detta via sms, vilket fick honom att hals över huvud lämna skrivbordsstolen på arbetsplatsen och bege sig till sjukhuset. I samband med hans inträde på arenan började det emellertid hända saker och vid 12 fick vi gå in till Fanny på uppvaket. Då var hon både vaken och klar. Varför ingen hade tänkt på den oroliga mamman i väntrummet, framgick inte.

I den vevan fick vi händelsevis reda på att Fanny minsann skulle läggas in på ortopeden. Detta var en ny vändning, för tidigare var det avtalat att hon skulle åka hem framåt tidig eftermiddag. Jag blev genast orolig igen, hade någon komplikation inträffat? Hade något gått snett? Ingen visste mer än doktorn och var doktorn var visste ingen heller. Kl 14.30 skjutsades vi, milt protesterande, upp till avdelningen och jag bad då att Fanny skulle få en macka eller något. Har man diabetes bör man äta mellan varven och dessutom hade hon inte ätit sedan dagen innan vid 17.30. Alla tyckte det var en bra idé men mer än så blev det inte. Jag påminde ytterligare en gång, inget hände. Ingen kom in, någon läkare syntes inte till och förklaringen till varför vi satt där och inte hemma, lyste intensivt med sin frånvaro.

Till slut blev jag arg, klockan var närmare 16, vi hade ingen aning om varför vi blivit inlagda, vi visste inte hur länge vi skulle stanna, och Fanny höll på att få insulinkänning eftersom hon inte fått någon mat på snart ett dygn. Jag övergick från ödmjuk till tydlig och då slutligen stack en sköterska iväg och pratade med doktorn varpå hon återvände med två mackor och lite Proviva. Strax efter kom sjukgymnasten med en uppsättning kryckor och lite träningstips och jag började ana ljuset i tunneln. Det verkade som om vi skull få bli utsläppta trots allt. Jag bad sjukgymnasten, när han gick, att be någon komma in och plocka ut kanylen ur Fannys hand så att vi kunde åka hem. Istället kommer då till min totala frustration en ung sköterska och sätter DROPP. Dropp? Jo, då hade man kommit på att Fanny nog behövde antibiotika innan hon åkte hem. Detta skulle gå snabbt, ca 30 sjukhusminuter vilket omräknat till verklig tid, har jag lärt mig, är minst en timme. Framemot kl 20 på kvällen var vi hemma.

Så här några veckor efteråt är ärren fina, Fanny har inte haft speciellt ont och det hela har faktiskt gått oerhört bra. Och jag inser också att våra obesvarade frågor lär förbli obesvarade.
 
På återseende i juni
Mimmi