Januari 2008
Av Marie-Louise Arendt
Gamla knän och äldre barn
Ja, så har ännu ett år lagts bakom oss och ett nytt och oöppnat dito finns som oskrivna blad i en 366 sidor tjock bok. Det är både med vemod, förväntan och skräckblandad förtjusning som vi skålar in det nya året med raketer tjutandes uppe i luften men ibland också, riskabelt nog, även runt öronen och fötterna.
Dagarna före jul fick Fannys knä sin dom, det är ett korsband som har gått av och skall fotboll överhuvudtaget kunna utövas på annat sätt än genom att titta på det på tv, måste knäet opereras. Och ändå kommer knäet inte att bli som det var när det levererades för 13 år sedan. Risken är dessutom överhängande, eller om jag förstod ortopedläkaren rätt, ofrånkomlig, att knäet drabbas av artros, d v s förslitning, tidigt åldrande och smärta längre fram i livet.
Det lät ju så där halvkul, men har vi lyckats hitta ett förhållningssätt till diabetesen så skall vi väl kunna sluta en pakt med ett tjurigt knä också. Dessutom går ju forskningen framåt, kanske kan man på något sätt bota artros i framtiden? Personligen är jag mycket förtjust i idén med stamceller, det låter som en bra metod mot det mesta och säkert kan man peta in dessa celler i knäet också och beordra dem att göra om men göra rätt den här gången. Jag tänker behålla den tanken tills den motbevisas, åtminstone.
En fördel med de ständigt återkommande nya åren är att hela barnen blir äldre, inte bara enstaka utslitna knän. Förvisso blir även jag det, men det väljer jag att inte tänka så mycket på. Men barnens åldrande i betydelsen mognad kan man ha glädje och nytta av. Det gångna året har jag bytt jobb och hamnade då på en arbetsplats där man på tisdagar med glädje och inspiration arbetar till kl 18. Från 7.30. När denna dag är avklarad, känns det som om det nästan är helg, men det är en annan historia. Brukligt är, dessa tisdagar, att barnen står för kosthållningen d v s kokar potatis och sätter in någon jag redan har förberett i ugnen. Det brukar fungera väl och när jag kommer hem är maten således klar. Och delvis uppäten. Vilket innebär att jag känner lukten av stekta köttbullar, potatismos och vitkålssallad men rent spisligt bara får njuta av bara själva potatismoset och salladen eftersom köttbullarna i syskonaktigt samförstånd har fördelats mellan barnen. Men som princip fungerar det.
Tisdagen veckan före julafton ringde barnen vid kvart över fem och meddelade att ljuset plötsligt slocknat helt i köket. Spis, kyl och frys funkade emellertid, vilket indikerade att det totala sammanbrottet inte hade inträffat i elskåpet. Dottern instruerades att hämta en stol, klättra upp till elskåpet och där försöka utröna vilken säkring som tappat sin röda "plopp". Det tog minst 5 minuter för mig att förklara begreppet "säkring", sedan tog det ytterligare några minuter att verbalt försöka förtydliga hur denna plopp, som förmodligen ramlat ur sin värd, kunde tänkas se ut och var man rimligen skulle börja leta efter den.
Enligt uppgift fanns det ingen sådan förrymd plopp i någon säkring och plan B fick sättas i verket. Den gick ut på att dottern med hjälp av sin lillebror som gillar kartor och således bedömdes som lämplig för uppgiften, skulle utröna vilket nummer kökssäkringen hade genom att titta på den inte helt rättvisande ritningen som låg i närheten av elskåpet. Det tog en stund av studier, argumentation samt enstaka knytnävsslag som var av nöden krävda när barnen kom fram till olika slutsatser, och jag satt tålmodigt och trummade med fingrarna på arbetsplatsen under tiden. Efter en lång stunds förhandlingar hade paret enats om att säkring fyra var den rätta och vi gick då vidare i utbildningen genom att jag beordrade urskruvning av densamma. Det gick. Sedan ville jag att säkringen skulle plockas ur sin hylsa. Det gick inte.
Vi förstod inte alls varandra men med en lätt höjd stämma (min) och milt våld (Fanny) så delade säkringen och hylsan motvilligt på sig och Fanny började leta efter en fräschare variant. Inte heller det var enkelt för det fanns nämligen många sorters säkringar liggandes i reserv, både 5, 6, 10, 16 och 20 ampere och det gällde att med okulära studier ta reda på vilken kaliber vi just förkastat. Detta tog också lite tid, för den trasiga hade hamnat bland de hela och vilken var det? Där kom plopp-kunskapen återigen väl till pass.
Ny 10 amp-säkring hittades och monterades på plats men inget ljus vardes. Fortfarande mörkt. Då packade jag ihop mina saker och åkte hem för att själv ta hand om problemet. Även mitt resultat blev emellertid klent, i samma ögonblick som jag satt i en ny säkring så smällde den igen. Mycket märkligt. Jag stängde av alla lampor i köket och bytte säkring tills säkringarna var slut, men fortfarande befann jag mig i mörkret. Jag tog en paus, åkte och handlade nya säkringar och smällde några till när jag kom tillbaka, bara för säkerhets skull, innan jag beslutade mig för att vi skulle gå grundligt tillväga och reda ut vad som egentligen hade föranlett sammanbrottet. Till slut kom barnen på att Fanny tänkt göra sig en dubbelmacka i smörgåsgrillen och vid närmare studier upptäcktes att denna grill inte bara fortfarande satt i strömuttaget, hon hade dessutom passat på att grilla kabeln samtidigt som smörgåsen. Kabeln satt fastklistrad i botten på smörgåsgrillen och här fanns således anledningen till att vi brände 7-8 säkringar.
Nu har vi ingen smörgåsgrill längre, men det är ljust och fint i köket. Och barnen kan både läsa husritningar och byta säkringar. Inget ont som inte har något gott med sig.
Gott nytt 2008!
Mimmi