December 2008

Av Marie-Louise Arendt

Kan man ha roligt utan sprit?

Ingen av oss föräldrar är så naiva att vi inbillar oss att ungdomarna i yngre tonåren nöjer sig med att invänta vuxen ålder för att först då på allvar gripa sig an nöjena sprit, sex och cigaretter. Att göra förbjudna ting är ju roligare när de är förbjudna, det säger sig ju själv. Dessutom är detta inget som rådande ungdomsgeneration har kommit på, jag är rätt säker på att det varit så alltid. Väntar man tills man får lov så har en del av poängen försvunnit.

Således var jag naturligt misstänksam när Fanny skulle gå på fest i grannskapet en lördagskväll. Hemkomsten beordrades till 22.30 vilket uppfattades som pinsamt tidigt, det är ju liksom då det skojiga börjar. Vilket jag är medveten om, så himla länge sedan jag var tonåring är det inte. Eller det känns inte så länge sedan iallafall...

När hon kom hem, 22.35 för att vara exakt, fick jag mina farhågor bekräftade. 13- och 14-åringarna hade på festen mycket riktigt konsumerat både sprit och cigaretter i stor mängd. Så stor att några somnat på sin post, andra hade tillbringat stor del av det roliga i badrummen hängandes över toalettstolarna. Det lät som en trevlig och bra fest, tyckte jag. Och nu är jag ironisk.

En stor del av den resterande kvällen, så länge jag orkade i princip, talade jag mig därför varm för vikten av att vänta med alkoholdebuten tills man är vuxen nog att hantera intaget, jag pratade om döende hjärnceller, kom osökt in på vådan med att röka i allmänhet och kombinerat med diabetes i synnerhet, om vänner i ungdomen som jag själv hade som det gick illa för när de drack sprit och fick insulinkänningar utan att någon förstod det, ingen av de två jag tänker på lever idag, och om vikten av måttlighet och att någon i närområdet är införstådd med att förmodad fylla kan vara lågt blodsocker.

Det var ett brandtal, värdigt en väckelsepredikant av rang, och jag var riktigt nöjd när jag var klar. Vilket jag inte var förrän på söndagen för jag kom på en del detaljer jag glömt när jag vaknade morgonen därpå, och då gick jag upp och väckte Fanny och förmedlade även denna visdom till henne. Kastar hon sig in i synden trots allt, så gör hon det åtminstone inte oupplyst.

En fredag några dagar senare hade jag lovat köra Fanny och hennes kompisar till Malmö och bion där. Självfallet satte det igång att snöa som om det gällde livet just den dagen, mitt i november och alldeles för tidigt för att vara Skåne. Jag skänkte mer än en orolig tanke på mina slitna sommardäck, men ett löfte är ett löfte och biobiljetterna var för övrigt redan köpta och utkvitterade så att ställa in var inte aktuellt. Vi gav oss iväg i god tid, men det visade sig inte hjälpa. En av kompisarna bor synnerligt bedrövligt till, långt ut i spenaten, där vägarna inte ens är asfalterade. En dröm för slitna sommardäck. Vi gled försiktigt dit i sakta mak och klockans siffror var de snabbaste i bilen, för de pinnade minsann på. När vi skulle svänga in på en av de smalare vägarna till kompisen var vi tvungna att stanna eftersom det var en vänstersväng och vi fick möte. Jag fick stopp på ekipaget, och vi höll i oss om utifall bakomvarande inte skulle lyckas lika bra med sitt stannande som vi, men ingen körde på oss och vi andades ut.

Då bestämde sig plötsligt den mötande bilen för att göra lite piruetter och efter ett visst valsande hit och dit fann den sin slutliga destination i diket på vänster sida. Utan att först hälsa handgripligt på oss, och det får man ju vara tacksam för.

Där dök det moraliska dilemmat upp, vi var jättesena, barnen skulle på bio som inte brukar vänta med att köra igång sina filmer tills alla kunder har kommit, ett flickbarn återstod att plocka upp och samtidigt satt någon i nöd i en bil i diket. Skulle jag köra eller skulle jag stanna? Mina goda sidor vägde tyngst och jag stannade.

Bilen låg på sidan med passagerarsidan upp och jag öppnade dörren för att se hur det stod till där inne. På förarsidans dörr låg en kvinna, till synes frisk och sund, men uppenbart i chock för hon sa att hon inte kunde öppna sin dörr och det var ju inte direkt något som förvånade. Hela bilen låg ju på den dörren. Fler bilar stannade och raska karlar lyckade dra upp damen ur hennes bil och någon visade sig känna henne och körde henne hem. Jag och tjejerna kunde med gott samvete fortsätta på vår väg till bion, men efter den upplevelsen gick det om möjligt ännu långsammare. Det kändes på något sätt inte rätt att stå på för att ta igen den förlorade tiden...

Det har således varit en spännande och intressant månad, november 2008, och vi ser med förväntan fram emot december. Vad månne hända?

På återseende nästa år!
Mimmi