Augusti 2008

Av Marie-Louise Arendt

Sommaren då dag blev natt

Ja, så var juli till ända och jag har prövat på att ha semester ett par veckor. Det har gått bra, jag var bara inne på kontoret varannan dag den första veckan och det kändes som en lagom nedtrappning. Att gå från att vara arbetsnarkoman till att inte arbeta alls, hade varit för abrupt och troligen direkt skadligt. Faktum är att det var påfrestande nog att bara få tillfälle att dra igång jobbdatorn och sortera posten på kontoret tre av semesterveckans fem dagar. Men jag läste förstås jobbmailen hemifrån de övriga dagarna också.

Barnen anpassade sig emellertid snabbt till sommarlovet och har så här i dryga halvlek lyckats med konststycket att nästan helt vända på dygnet. De somnar ungefär när tidningsbudet skramlar förbi och vaknar inte förrän jag, förbi av hunger, slår på min yoghurtskål med matskeden och ylar om att nu måste det väl ändå vara dags för frukost. Detta brukar hända vid 12-tiden på dagen. En god mor äter frukost med sina barn, det har jag läst någonstans, förmodligen i en skrift av Socialstyrelsen. Måltiderna är viktiga stunder av kvalitetstid där barn och förälder har utmärkta möjligheter att föra intressanta och givande konversationer och på så sätt komma varandra närmare. I teorin, åtminstone. När barnen väl masat sig upp är de fortfarande trötta och har ingen lust alls ta in mina moderliga råd inför livet. Och jag för min del är då så utsvulten att jag helst vill fokusera på att snabbast möjligt förse min kropp med kolhydrater. Något oväsentligt pratande har jag inte tid med och några råd inför vuxenlivet skulle jag inte kommit på ens med en kniv på strupen. Förmodligen hade jag bara försökt äta upp knivskaftet.

Man kan ju ifrågasätta huruvida det är nyttigt för en ungdom med diabetes att inte äta frukost förrän kl 12 på dagen, men faktum är att det fungerar utmärkt. Tyvärr, får jag säga, för min del. Men huvudsaken är tydligen regelbundenheten och Fanny har inga som helst problem med att få en regelbundenhet i de sena frukostvanorna. Middagen äger rum när middagen brukar äga rum och lunchen har flyttats och förvandlats till nattvickning. Intaget av näring är konstant, det är bara ordningen på måltiderna som har ruckats något. Vilket den vanligen så kinkige diabetesen har köpt rakt av.

Nytt för årets sommar är att det enda tillfället för mig att umgås med mina barn, utöver frukosten, är när jag arrangerar något där det är en kostnad inblandad. Att gå på bio är ok, under förutsättning att de får välja filmen. Att gå på allsvensk fotboll funkar än så länge, åtminstone för lillebror. Att gå på restaurang är också ok, där kan t o m jag får ha ett ord med i laget vad gäller valet av restaurang. Men att cykla en runda, sticka ut och jogga eller ännu värre GÅ en långpromenad med mig, finns inte med på kartan. Ibland vaknar deras dåliga samveten och de köpslår då med varandra om vems tur det är att leka med mamma. Oftast förlorar lillebror eftersom vägen till hans hjärta fortfarande passerar magen. Han kan således tänka sig att cykla några mil med mig under förutsättning att han får en kulglass eller en korv med bröd i halvlek. En normal cykeltur brukar därför kosta mig någonstans mellan 25 och 40 kronor.

Skulle detta varit min enda möjlighet till sällskap i naturen så hade jag snart fått skaffa ytterligare extraknäck. Tack och lov finns det någon enstaka man i umgänget som gillar att röra på sig och således håller mig sällskap, både på cykelrundor och långa promenader. Alldeles gratis. Detta arrangemang uppmuntras av barnen. De tycker det är bra för mig med manligt sällskap, för då slipper de nämligen själva att känna skuld över att jag får roa mig på egen hand långa stunder. Däremot tycker de att det viktigt att jag ser till att vara hemma till middagen. Detta eftersom det är jag som skall laga den. De har redan vänt mina visdomsord om "frihet under ansvar" emot mig.

På återseende i september!

Mimmi