April 2008

Av Marie-Louise Arendt

Med fokus på knäet

Ja, så var påsken avklarad för det här året. Barnen har varit iväg och åkt skidor med sin pappa och det gick tack och lov bra, trots att Fanny inte har något som håller ihop hennes överben med underbenet sedan korsbandet gick av i november. Någon slags muskulatur verkar emellertid ha trätt in i stället, för hon kunde åka i backar av alla färger och foten pekade hela tiden i färdriktningen, vilket kändes bra med tanke på att operationen hägrar nästa vecka.

Själv firade jag påsk i föräldrartjället. Vi åt sill, omelett, gravad lax, jordgubbar (!), drack snaps, sjöng snapsvisor och hade trevligt. Det är inte så ofta jag åker hem till mamma utan barn, har knappt aldrig hänt, men det var faktiskt inte så dumt, det heller. Jag fick en massa attention, som det "barn" jag är och det var trevligt för egot. Bl a suckades det över hur maaaaager jag är. Det är jag inte alls, men min mamma är tyska och i Tyskland skall man ha hull, det tyder på att man har krafter att mjölka en ko och föda många barn om dessa behov skulle uppstå, och jag mitt magra elände ser inte alls ut som om jag skulle sköta ens ett månskenslantbruk. Så hon tyckte jag skulle äta hela tiden och jag hade fullt sjå med att försöka se ut som jag åt mycket men i själva verket inte gjorde det. Jag fick t o m äta ett svep våfflor innan jag kom därifrån. Det lär vara någon våffeldag på gång, förstod jag det som.
 
I Blekinge såg det ut som ett julkort om man bortsåg från påskpyntet som folk hade dekorerat sina trädgårdar med. De hade MASSOR med snö, och jag mötte glada barn med pulkor och kälkar vart jag än gick. Det kändes lite annorlunda, har man inte fått snö på hela vintern så ser man liksom loppet som kört när det börjar närma sig april.
 
Fanny har blivit av med sin femte cykel, den stals inne på min tomt för en tid sedan, och som straff får hon ingen ny. På ett tag iallafall. Jag passade istället på att ta med min mammas cykel till Skåne. Den är inköpt på 70-talet, helt befriad från växlar och fulare än bara den. Mamma lär inte cykla mer, hon har fullt upp med att hålla blodtryck och annat på plats när hon rör sig till fots. Cykeln trycktes in i min lilla Merca, jag och mor höll på i säkert 20 minuter innan vi fick in den och kunde stänga alla dörrar. Min styvfar har haft en stroke och är inte så värst behjälplig, han måste hålla sig i sin käpp, men han gav oss goda, manliga råd och gick i vägen så mycket han kunde i gengäld. Två gånger satte han krokben för mig med käppen. Hela vägen hem fastnade jag med håret i ringklockan. Den fanns precis bakom huvudet på mig.

Om en vecka skall Fanny som sagt få sitt knä opererat och det är lika pyssligt varje gång en operation skall till. Vi har varit med förr och minns hur det slutade sist. Personalen var oerhört oroliga för att en känning skulle uppstå under själva operationen så de tryckte i henne glukosdropp motsvarande två kilo godis. Hon var hög som ett hus när operationen var över och det tog ett bra tag innan vi fick rätsida på det.

Före operationen skall man vara fastande från midnatt och det är väl ok, men vad händer om man får en insulinkänning på morgonkulan? Och vad händer om hon inte får en tidig operationstid? Dagen före operationen skall vi ringa in och få reda på exakt tid för operationen men jag har redan ringt och betonat att det är rätt bra om Fanny har dagens första tid. Att hålla henne på en jämn och bra nivå ett halvt dygn utan energi, lär inte bli lätt.

Operationen tar en timme och jag hade helst velat vara med, men det är inte att tänka på. Jag får inte ens vänta i väntrummet. Har man kontrollbehov så känns det lite olustigt. Likaväl som en narkosläkare kollar narkosens status så skulle jag kunna tänka mig att hålla koll på blodsockret. Men icke. Och med all rätt, säkert, även om jag tyckt mig se oroliga anhöriga delta med liv och lust i operationssalen i amerikanska sjukhusserier. Men det är kanske där, det...

Hur utfallet blev återkommer jag till nästa månad. På återseende i maj!

Mimmi