September 2007

Av Marie-Louise Arendt

Nit- och vinstlotter

Hur kan en sommar gå så himla fort? I maj verkar den oändlig, i slutet av augusti är man inte ens säker på att den har existerat. Fast på något sätt har tiden ändå gått och en hel del vatten har runnit under broarna. (Över också, på sina håll.) Det inser man inte minst när barnen börjar prova gympaskor och andra pinaler som passade alldeles utmärkt i samband med skolslutet i våras men som nu, på något märkligt sätt, har legat och krympt i garderoberna. Till glädje för mig, som på så sätt börjar bli alltmer välklädd. Barnen är nämligen i samma storlek som jag, både kläd- och skomässigt, och det som växes ifrån eller som av någon outgrundlig modenyck inte längre går att använda om barnen inte skall bli helt utskämda, bespottade och förnedrade i skolvärlden, överlåtes till mig. Det känns som en trevlig utveckling, med tanke på att mina personliga klädinköp har inskränkts till det allra mest nödvändiga de senaste 5-6 åren.

I sommar har jag således fått en ganska snygg, svart jacka med kapuschong, där förvisso två av kapuschongens fyra knappar har lossnat och försvunnit, men ändå. Den passar mig perfekt och jag har använt den flera dagar i rad. Riktigt när jag skall använda de röda fotbollsskorna för gräs (med dobbar) som jag också ärvt vet jag inte bestämt än, men kanske kan jag ha dem på jobbet de dagar jag inte skall iväg och representera? De är ju faktiskt både fotriktiga och säkra, jag lär t ex inte halka om golvet skulle vara nybonat någon dag, bara en sån sak.

Någon solbränna att skryta med har jag inte lyckats skaffa mig i sommar då vi stannade kvar i norra Europas ständiga lågtrycksområde. Men säkert är också det bra, jag börjar bli rynkig så det räcker och barnen, som har två finansiärer att kräva resor och underhållning av, fick ju lära känna den grekiska ön Karpathos tillsammans med sin fader och hans familj.

Traditionsenligt fick en lokal läkare konsulteras, ingen resa utan minst ett, gärna flera läkarbesök. Inte heller den här gången var det emellertid diabetesen som var orsaken, det har det inte varit en enda gång på snart 10 år, trots vårt myckna flängande utomlands. Hade jag kunnat mer om statistik och sannolikhetslära hade jag förmodligen dragit slutsatsen att det är större risker med att ha fötter och ben än att ha diabetes. Den här gången hade lillebror trampat på en tagg och ordentlig som han är så var taggen stadigt inopererad i hälen vilket så småningom orsakade både varbildning och intressanta röda strimmor som letade sig upp för benet. Men med lite rengöring och antibiotika kunde lillebror gå vidare i livet, om än med lätt haltande gång i några dagar. Och en grekisk läkare hade han aldrig tidigare fått förmånen att träffa på, så han var nöjd. Man får vara glad för de äventyr som bjuds.

Och Fanny, som onekligen drog en nit i sjukdomslotteriet när hon fick diabetes som knapp fyraåring, kompenserar det hela genom att dra uteslutande vinstlotter i allehanda spel- och dobbelsammanhang. För tredje året i rad kom hon således hem från Liseberg släpandes på jättekartonger med bland annat kexchoklad innehållande 34 stycken normalstora diton. Fantastiskt lämpligt just med tanke på att hon har diabetes. Tidigare om åren har vi försetts med upp till 14 samtidiga Aladdin- och Paradiskartonger, högvis med Plopp och gigantrullar innehållande otaliga Centerförpackningar. Jag försöker vid dessa tillfällen lägga upp en konsumtionsplan, innefattande en viss tilldelning även till mig och lillebror, men hur generöst jag än lägger upp fördelningen så hinner ändå chokladen börja mögla innan vi har hunnit igenom allt. Tänk om hon kunde vunnit något man kunde ha lite nytta av istället? Vinterskor, t ex. Eller nya träningskläder. Då hade hon raskt haft julklapparna klara till mig och det redan flera månader i förväg.

Själv slog det mig att det imorgon, den 24 augusti, är 4 månader kvar till jul. En absurditet med tanke på att det idag var 28 grader varmt ute. Jag tror inte på julen längre. Inte på tomten heller, tror jag. Eller, kanske, förresten...

På återseende i oktober!

Mimmi