November 2007
Av Marie-Louise Arendt
Höstreflektioner
Det känns som om det var nyss vi befann oss mitt uppe i grillos, semesterbestyr och myggjakt, men hur det än har gått till så är det faktiskt redan november. Lite successivt börjar jag få koll på barnens nya scheman, det tar ju minst dubbelt så lång tid att få rätsida på sovmorgnar och gympadagar när man bara har sina barn varannan vecka. Men så här halvvägs in i terminen så börjar även jag se ett mönster i vilka kvällar tvättmaskinen och jag får jobba för högtryck och vilka kvällar vi kan ta det lite lugnare.
Fanny har börjat högstadiet och spännande fenomen såsom håltimmar och möjlighet att lämna skolan under skoltid för att t ex gå till den närbelägna kiosken, har blivit en del av hennes vardag. På fredagarna har de håltimme från kl 11 till klockan 14, då dagens sista lektion tar vid. När jag fick reda på det gjorde jag en snabb reflektion tillbaka till min egen skoltid och antydde att kanske inte så många kommer att närvara på denna enda och sista lektion. Fanny tittade länge på mig och svarade sedan att jo, att skolka är inte tillåtet nuförtiden. Precis som om det var det på 70-talet när jag gick...
Värdena är, trots pubertet och hormonsvängningar, oerhört stabila och det är väldigt länge sedan Fanny behövde besöka skolköket för att trycka mjölk ur apparaterna eller botanisera bland bröd, smör och ost för att häva en känning. "Den nya generationen har tagit vid efter mig", sa hon häromdagen då hon hade sett en kille i tvåan vackla in i köket i sällskap av en lärare för att snabbt få något i sig.
I veckan delade hon dessutom sprutor och blodsockermätare med en manlig lärarkandidat som glömt sina prylar hemma men fått tipset av någon i personalen att kolla med Fanny. De hade samma typ av insulin så det funkade utmärkt och kändes självfallet som en lättnad för killen som annars fått fundera på att ta sig hem. Fanny tyckte det var lite roligt att dela sprutor med en lärare.
Fotbollsträningen är i full gång och även den omställningen börjar vi vänja oss vid. Det är märkligt, det där med förbränningen i kroppen EFTER en träning. Fanny kan träna fotboll mellan kl 17 och 18.30, därefter tar hon halva mängden insulin jämfört med kvällar utan träning och äter sedan middag. Detta funkar alldeles utmärkt fram till ca kl 22-23, då börjar hon bli låg. Tydligen jobbar verkmästaren i magen på övertid de kvällar det har varit fysiska aktiviteter, och det tog det någon veckas insulinkänningar att minnas sen i våras samt få kläm på. Nu motar vi det med lite energiintag före sänggåendet och det fungerar alldeles utmärkt.
För två dagar sedan berättade Fanny att nu var det dags att betala in pengar till Gothia cup, innebandyvarianten. Hon tränar inte bandy speciellt ofta, hon spelar inte speciellt ofta match heller, det krockar nämligen med fotbollen för det mesta, men hon kände sig ändå manad att åka med på turneringen den 3-6 januari och idag skulle pengarna vara levererade till tränaren. Hur mycket pengar visste hon inte. Ej heller hur transporten till och från Göteborg skulle gå till, vilka som skulle följa med, om någon vuxen överhuvudtaget skulle medverka (tränarna är tonårstjejer), var de skulle bo och vem som ansvaraf för att de får mat på rätta tider, eller åtminstone med någonslags jämna mellanrum. Beslutsunderlaget för Fannys pappa och mig innehöll med andra ord rätt stora vita fält och stor tveksamhet rådde. Hade vi släppt iväg henne om hon inte haft diabetes? Kanske. Och hur gör vi nu när hon har det, vågar vi? Tveksamt. Det preliminära majoritetsbeslutet är att vi kommer att avslå begäran. Dock inte helt utan ångest, för hon vill ju så gärna...
Bortsett från denna ångesttripp så befinner vi oss i en period av balans, stabilitet och harmoni. Allt tuffar på och jag väljer att njuta av det, för vis av erfarenhet vet jag att livet är föränderligt.
På återseende i december
Mimmi