Maj 2007
Av Marie-Louise Arendt
Semesterminnen
Semester kallas den försvinnande korta tidsperiod som infaller mellan planeringsfasen och minnesfasen. Och de flesta associerar semester med återhämtning, avkoppling och en möjlighet att ladda batterierna för att orka med resten av året. Ofta ger semesterresorna minnen för livet.
Det sistnämna kan även vår familj stämma in i. Resten är tveksamt. För visst minns vi alla våra utlandsresor hur bra som helst. Men inte direkt för att de gett oss avkoppling. På våra resor till Spanien har vi haft lunginflammation, bihåleinflammation och urinvägsinfektion. På en resa skar Fanny sönder foten. Rhodos minns vi då lillebror fick hög feber där, av oförklarliga skäl. På Cypern blev jag biten av en råtta i sängen. Och i Turkiet blev vi alla, utom Fanny, magsjuka och hann precis ned en sväng till stranden sista dagen innan bussen till flygplatsen skulle gå, för att vi åtminstone skulle kunna säga att vi varit där.
Varför skulle då en skidresa till Norge bara passera friktionsfritt? Nej, just det.
Vi gav oss iväg en eftermiddag tillsammans med en snörvlig och febrig särbo med barn. På båtresan till Oslo satt särbon mest och hängde, hostade, hackade och led som bara en man som är riktigt förkyld kan göra. Dagen därpå kände han sig emellertid bättre och vi körde med varsin bil tre timmar på norska vägar med ack så vacker utsikt, men i snigelfart beroende på hastighetsbegränsningar och kameror längst vägkanterna. Den sista timmen tillbringade vi med att klättra uppför berget, på vägar som måste ha varit hårnålsuppfinnarens inspirationskälla, fulla med snö, grus och annat osäkert underlag. Bilarna lastades av, skidor och liftkort löstes ut och tidig sänggång beordrades. Dagen därpå började det roliga. Vi åkte skidor, njöt av soligt väder, drack kaffe i termos i backen och åt trerättersmiddagar på kvällen. Semester så det bara visslade om det i två hela dagar. Sen tyckte ödet att det kunde räcka och lät särbons barn väcka mig kl 5 en morgon med budskapet att fadern mådde dåligt.
Särbon hade under natten jobbat sig upp till 40 graders feber och lunginflammation och varken öppna fönster, tre febernedsättande tabletter eller kalla handdukar lyckades få ned gradtalet mer än någon tiondel. Efter en timmes ansträngningar beslutade jag att ringa efter ambulans. I Norge, visade det sig, har man inte 112 som sitt nödnummer utan, med oklar logik, 113. Det tog det en stund innan jag kom på. En halvtimme senare var särbon ivägvinkad och resterande semester tillbringade jag med fyra barn och uppgiften att försöka räkna ut hur hemtransporten av två bilar skulle gå till, då det stod klart att särbon med all säkerhet inte skulle vara i skick att köra. Och mer än en bil i taget kan jag inte köra, så kvinna jag är.
Många samtal gick till SOS International, till försäkringsbolag, till sjukhuset och till släktingar på bådas våra sidor. Jag jobbade nästan mer än om jag hade varit på jobbet. Någonstans i den vevan upptäckte jag att vi bara hade en förpackning med mätstickor till Fannys blodsockermätare. Den förpackningen vi använde. Den andre som jag packat ned (det vet jag säkert, för den var avprickad på min packlista) hade gått upp i rök. En liten stund oroade jag mig för detta. Sen hade jag inte tid längre utan räknade igenom det samlade förrådet stickor, delade upp det på antalet kvarvarande dagar, och beslutade mig för att det skulle räcka om inget oförutsett inträffade. Och då det oförutsedda redan hade inträffat i form av lunginflammationen, så hade ödet fullt upp och lät Fannys diabetes lunka på ifred. Det är såna saker man får vara tacksam över.
Några dagar senare hade jag med barnens hjälp packat ihop allt, fått instuvat alla prylarna i våra två bilar, lämnat tillbaka all utrustning och arrangerat hemkörning av särbons bil. På vägen ned till Oslobåten plockade vi upp honom från sjukhuset och nästa dag var vi lyckligt och väl hemma igen. Jag var då helt slut. Och väldigt bestämd över att jag aldrig mer skulle ut och resa.
Värt att notera är emellertid att trots att vi haft diabetes i familjen i drygt 10 år, trots att vi reser mycket och trots att vi besökt läkare på i stort sett varenda resa, för än det ena, än det andra av allvarlig karaktär, så har det aldrig varit föranlett med anledning av diabetesen...
Nu, så här några veckor senare, sitter jag och tittar på resmål igen. Verkar inte Ungern väldigt trevligt? Visst har de en bra läkarkår?
På återseende i juni
Marie Louise