Juni 2007

Av Marie-Louise Arendt

Inför Gothia cup

Jag vet inte om det är klimatförändringarnas fel, men nog har det varit mycket väder den sista tiden. Eller så är det bara det att jag varit utomhus mycket på sistone och därför uppmärksammat fenomenet. Inomhus är det för det mesta rätt så behagligt. Kallt, stundtals, när jag stänger av luftvärmepumpen för att spara el, men det är iallafall inte ofta det regnar in. Och eftersom maj är full av långhelger och långhelger är detsamma som fotbollscuper så har jag haft rika tillfällen att känna på både det ena och det andra.

Ena dagen låg jag bekvämt tillbakalutad i trädgården endast iklädd bikini, sippade på ett glas saft och lät solen steka. Nästa dag stod jag iklädd skidpolo, fleecetröja och regnställ vid fotbollsplanen i Klagshamn, och frös så att amalgamet i kindtänderna höll på att skaka loss. Jag fick åka hem efter första matchen och bunkra upp med mer kläder. Och så fortsatte det, match efter match. Vid sista matchen den dagen hade jag nått till de dunkla djupen i garderoben och börjat botanisera bland de undanstuvade vinterkläderna. Termobrallor, parkas, vantar, rubbet. Och det behövdes, alltihop. Regnet fullkomligt sköljde över oss, det var isande kallt, så kallt att fingrarna var kritvita ovanför mittenleden och det enda färginslaget kom från naglarna, som var klädsamt djupblå. Jag var till slut så dyngsur att mobiltelefonen i innerfickan tackade för sig och gick vidare in i ljuset till mobilhimlen. Så mycket vatten som hällts över oss, tålde den inte. På något sätt hade det kommit in vatten även i skorna, trots snölåset i termobyxorna, och när jag gick sköljde svallvågorna fram och tillbaka i skorna. Det kändes riktigt roligt i allt genomsurt elände.

Barnen, som försökte få den vattenpolo de höll på med att likna fotboll, halkade mest omkring i lervällingen och sprang enligt instruktionerna hela tiden, men inte nödvändigtvis dit de borde. Var bollen och deras lagkamrater befann sig var svårt för dem att se när regnet på skånskt vis låg horisontellt rakt i ögonen på dem. Dagen därpå var det varmt och soligt igen.

Men, det är sånt här man kommer att minnas med vemod och värme på sin ålders höst. Dessutom gör alla umbäranden att jag känner mig väldigt mycket som en god mor, och det är ju aldrig fel. Inte följde föräldrarna med på barnens aktiviteter när jag var liten, inte. Ville man hitta på något annat än bara vara hemma och vänta på att bli vuxen så fick man streta dit själv, till fots eller per cykel. Jag försöker med jämna mellanrum upplysa barnen om detta så att de förstår vilken gedigen insats jag och deras fader gör, men jag tycker inte de är så imponerade och tacksamma som de borde.

Fanny skall delta i Gothia-cup (fotboll) i sommar och hon tränar än mer frenetiskt än vanligt av den anledningen. Hennes pappa och jag tränar också inför Gothia cup, men på ett helt annat sätt. Vi kollar värden vid alla tider på dygnet, för loggbok, ritar upp statistik, drar slutsatser och gör noteringar. Målet är nämligen att hon skall klara 8 dagar i Göteborg på egen hand, utan oss. Men för att göra det måste vi veta exakt vad en pizza kl 19.30 gör med hennes värden kl 2 på natten. Eller vad hon måste äta kl 22 för att hålla sig jämn hela natten. Allt för att hon inte skall bli skyhög eller få insulinkänningar när vi inte finns i närheten och kan kolla ett värde medan hon sover, som vi gör hemma. Jag tar det rätt så lugnt, jag känner i de kylknölar jag fått på tårna av alla fotbollsmatcher i minusgrader, att det kommer att gå bra, men hennes pappa förbehåller sig rätten att betvivla tillförligtligheten i dessa. Han vill på manligt vis ha en faktagrund att stå på.

Alla läger som barnen skall delta i, i sommar, komplicerar onekligen det vanliga livet. En sån trivial sak som att få till en semesterresa har blivit svårare för mig att åstadkomma än att bygga en igloo i Sahara. När vi har en lucka på sisådär en 7 dagar så kan man ge sig den på att resebolagen inte har någon avresa just den dagen, utan dagen före eller efter, vilket innebär att det inte funkar för oss. Så den här sommaren får vi förmodligen klara oss själva. Det blir jag, barnen och bilen som på egen hand får söka oss söderöver. Och vi har aldrig bilat, bara åkt charter, så det kan nog bli ett äventyr, det också. Eller snarare, det blir med all sannolikhet ett äventyr, det också. Det brukar det ju bli när vi är ute och reser.

På återseende i juli!

Mimmi