December 2007
Av Marie-Louise Arendt
Dubbla handikapp
Det skall erkännas att det har hänt att jag tyckt att diabetes är eländigt påfund. Det har t o m hänt att jag tagit mig för att avundas andra handikapp, som jag i min heliga enfald trott varit lättare att hantera. Men som något kinesiskt ordspråk säger, man skall inte yttra sig om något man inte begriper förrän man trampat 1000 mil i någon annans skor. Förslagsvis de skor som utgör föremål för avundet.
Sålunda har vi den senaste månaden gjort något åt det hållet, fast tvärtom. Några skor har inte varit inblandade och inte något trampande heller. Under en fotbollsmatch en lördagseftermiddag, direkt efter ett välriktat skott som blev mål, smällde det till i Fannys underben, och sen gick inte den kroppsdelen att använda till något nyttigt på ett bra tag. Via min hjärteväns grannar fick vi skramlat ihop till ett par kryckor, att tillbringa en hel helg på akuten för att få konstaterat en muskelbristning i vaden kändes inte motiverat. Jag är mycket för självläkning, det brukar både bli billigare och mer tidseffektivt än att försöka hitta en hugad doktor.
Hela lördagseftermiddagen fungerade det utmärkt att ha multipla handikapp. Det var nästan skojigt, faktiskt. Fanny hoppade runt på sina kryckor, så gjorde även jag och lillebror och vi hade alla roligt på vårt sätt. Sen kom kvällen och Fannys kompisar började höra av sig. De tänkte cykla ned till byn och hyra film, något som Fanny gärna hakade på. Tills hon kom på att hon ju inte kunde cykla. Kompisarna fick hyra film själva och man kom överens om att hon skulle ansluta när de var tillbaka igen. I det konceptet ingick jag, för det var jag som skulle köra henne till platsen för filmvisningen. När jag lämpade av henne bokade hon in en tid för hämtning. Den var mycket senare än mitt vanliga sänggående, men jag trodde att jag skulle hålla mig vaken. Lillebror sov hos en kompis, så honom hade jag ingen hjälp av.
En kvart efter att Fanny skulle hämtats ringde hon och undrade var jag blivit av. Hade jag inte fått hennes påminnelse-sms? Jag förnekade detta med gott samvete, jag hade verkligen inte fått något sms. Vilket berodde på att jag sovit som en sten och inte vaknat förrän telefonen skrällde strax bredvid mig. Sms-signalens diskreta pling-plång är inget jag vaknar av, den är närmast sövande.
Fannys rum ligger på andra våningen, så dit kom vi aldrig. Jo, jag, för det var jag som fick hämta ned de prylar hon hade behov av. Det var många behov som uttrycktes under helgen och jag gick säkert ned ett kg av allt rännande upp och ned för trappan.
På måndagen upptäcktes nya problem. För det första gick det inte att bära skolväskan fylld med 20 kg böcker samtidigt som Fanny tog sig fram medelst kryckor. Antingen hoppar man på kryckor eller så bär man sin skolväska. Både och går inte, vi prövade. Och kan man inte bära sina böcker kan man heller inte ta sin matbricka i skolbespisningen. Där kom nästa problem. När vi ändå var i gång och såg allt från den mörka sidan så började jag fundera på hur hon skulle komma hem från skolan. Jag körde bilen så långt in på skolgården det gick utan att köra på gungställningar eller lekande barn för att lämna av henne. Men sen då? På eftermiddagen var det dags att ta sig till pappahemmet, vilket ligger längre från skolan och definitivt utom hopphåll.
Det slutade med alla möjliga kombinationer av lösningar på skjutsning den veckan. På onsdagen fick vi bege oss till grannkommunens vårdcentral, (vår egen är nedbrunnen sedan en månad tillbaka). Detta då knäet ovanför den skadade vaden var stort som en basketboll. Det visade sig sedemera att det var där problemet satt. Inte i vaden, alltså. Men behandlingen var densamma som doktor Mimmi redan hade ordinerat: vila.
150 kronor fattigare åkte vi hemåt och hoppades på att de förväntade 4 veckornas konvalescens skulle gå snabbt. Och det gjorde det, men efter 30 sekunders basketmatch är vi nu tillbaka på ruta 1 igen. Och diabetes känns med ens som ett väldigt mycket enklare handikapp.
På återseende 2008!
Mimmi