Mars 2007

Av Marie-Louise Arendt

Ett vanligt, lugnt liv

Man hinner inte mer än komma ut ur dödens käftar förrän man glatt och villigt beger sig av åt samma håll igen. Efter pärsen vi genomled förra månaden, då vi plötsligt och helt ofrivilligt fick stifta bekantskap med sjukdomen Addison, en bekantskap som vi tack och lov inte behövde utveckla, kunde man anta att livet skulle övergå till att bli lugnt och händelsefattigt. Ingalunda.

Nyss utsläppta från sjukhuset bestämde vi oss för att fira livet och sportlovets inträdan genom att äta fondue tillsammans med särbon och hans två barn. Ett stillsamt och trevligt nöje, om man inte beaktar det faktum att detta nöje inkluderar två fonduegrytor, eld, tändvätska och olja. Särbon fick i uppdrag att få eld under grytorna och det visade sig vara lättare sagt än gjort. Hur mycket eldbringande vätska han än hällde i behållaren och tände på, så ville det sig inte. Lågan fladdrade till ett tag, vajade därefter lite osäkert och drog slutligen efter andan och dog. Så där höll det på en stund och mitt bidrag till framgångsfaktorn var att med jämna mellanrum påpeka för särbon att det var av yttersta vikt att det blev drag under galoscherna snarast, för Fanny hade tagit insulin och var i stort behov av middag. Dessa inpass hjälpte honom betydligt. Stämningen i köket hann således bli något irriterad innan en hel flaska av vad-det-nu-var, var tömd och två darriga men dock lågor arbetat sig upp till grythöjd. Glatt kastade vi oss över maten och började slåss med våra pinnar och köttbitar.

Frid rådde i flera minuter, alla hann få något på tallrikarna, iallafall barnen, för vi föräldrar fick främst serva med papper, servetter, mer pommes frites, leta rätt på förlupna bitar fläskfilé vilka landat under bordet, samt reda ut vem som hade röda pinnar, gröna pinnar och om det bara fanns en vit pinne eller om den ensamma gråa pinnen kanske från början hade varit vit och således borde gå i par med sin blekare broder. Fondue är för mig rena bantningsmaten, den är fet och onyttig, men eftersom jag aldrig hinner nappa åt mig något förrän måltiden är över och karotterna rensade, så magrar jag nästan synbart av under dessa festliga sammanhang.

Vid en paus i arbetet med att serva och underhålla, råkade min av hunger matta blick falla på fonduegrytan framför mig. Den betedde sig som om den plötsligt fått storhetsvansinne och trodde sig vara ett mindre majbål istället för en vanlig fonduelåga. Den eldade på ordentligt, svart rök och decimeterhöga lågor slickade kanterna på grytan, och jag blev betänksam. Så pass betänksam att jag gjorde särbon mittemot, som just råkat få jackpot i mattilldelningen och var helt fokuserad på att äta upp det som händelsevis hade landat på hans tallrik, uppmärksam på fenomenet. Vi tittade både fascinerat på skådespelet och särbon försökte stänga det lilla locket till skålen med den brännbara vätskan medan jag riktade blickarna mot taket. Inte för att söka hjälp från ovan utan för att se om eldens nyfunna kraft möjligen skulle påverka mitt nymålade tak i en negativ bemärkelse.

Lockstängningen över lågan gjorde bara elden mer motiverad och någon direkt minskning av rök- och eldsutvecklingen gick inte att skönja. Däremot gjorde barnen oss uppmärksamma på att även deras lilla brasa visade tendenser att härma sin granne. Strax hade vi två majbål på köksbordet och barnens allehanda goda råd om hur detta skulle åtgärdas ackompanjerades högljutt av husets två brandvarnare. Stämningen var på alla sätt uppsluppen, utom möjligen lokalt där särbon och jag satt. För vi insåg att vi hade fått problem.

Det hela slutade med att jag sprang före och öppnade ytterdörren medan särbon gick som en levande eldkastare med en fonduegryta i taget och parkerade dessa i snön utanför huset. Jag ville att han skulle ställa dem vid ingången till garageuppfarten så att grannarna inte skulle förstå vad som inträffat utan istället tro att vi köpt en ny sorts marschaller. Särbon tyckte emellertid inte det estetiska var viktigare än huden på hans underarmar och grytorna fick stå där de stod.

När vi kom in igen rådde rena Lützendimman i undervåningen och vi fick börja med att plocka batterierna ur brandvarnarna för att få tyst på dem. Sedan satte vi tvärdrag så att vi skulle kunna räkna in alla barnen. De syntes inte när det var som värst. De högst närvarande barnen var fortfarande hungriga och Fanny, som nu kände sig direkt låg, började famla omkring i det dimmiga kylskåpet efter en smörgås. Vi vuxna hade behövt ett avlastande samtal för att hantera det inträffade, men med fyra hungriga barn fick detta behov nedprioriteras.

En timme senare var röken utvädrad, "marschallerna" inplockade, köttet stekt på spisen och de mätta barnen hade avvikit för vidare studier av tv-utbudet. Kvar i köket fanns särbon, jag och en väldig massa sot. Sot har, för er som inte vet, den fascinerade egenheten att inte vilja försvinna när man försöker få bort det. Istället liksom smetas det ut på en allt större yta och det tog många dagar innan vi kunde ta en gaffel ur lådan i köket utan att bli svarta om fingrarna. Vagnarna i diskmaskinen har övergått från svarta till gråa, men jag inser att vita, det blir de nog aldrig igen.

Nåväl, några dagar senare var händelsen genomältad och barnen gav sig iväg till Västergötland med sin pappa för skidåkning. Väl där höll de på att bli insnöade tillsammans med resten av södra Sverige och lyckades med knapp nöd, billedes och en dag för tidigt, arbeta sig tillbaka till Skåne i tid för fotbollscuper och annat. Själv började jag nytt jobb på orten och fick ta mig dit första dagen genom att pulsa i snö till knäna. Men kanske är det så här livet är? Det blir kanske aldrig lugnt och händelsefattigt? Jag börjar ana det…

På återseende i april

Mimmi