Januari 2007

Av Marie-Louise Arendt

Alternativt julfirande

  Visst kan man fira en traditionsenlig jul genom att sitta i familjens hägn, äta mycket mat och titta mycket på tv. Men det finns också alternativa sätt. Till exempel kan man fira jul genom att hålla andan med hjälp av en pastaskruv i luftstrupen, eller testa Heimlich' manöver för att bli av med samma pastaskruv, eller sitta i ett öde väntrum på ett landsortssjukhus i väntan på en läkare som aldrig kom och aldrig behövdes. Det går, det också.

 

Dagarna före jul satt jag och pratade julminnen med barnen och vi konstaterade bland annat att vi förr alltid gjorde minst ett besök på akuten under julhelgen. För att något barn slagit ut sina tänder, fått ett anfall av falsk krupp eller en för kraftig insulinkänning, drabbats av öroninflammation, brutit något ben eller lyckats kombinera två-tre stycken av dessa aktiviteter. Hade jag tänkt efter, hade jag förstått att sådana uttalanden kan uppfattas av ödet som en direkt uppmaning. Men dum som jag var avslutade jag diskussionen med att i vältaliga ordalag uttrycka hur skönt det är nu när barnen är större och inte längre drabbas av olyckor, virus och bakterier i samma utsträckning. Det enda som händer är att Fanny ibland får en insulinkänning av mer rejäl karaktär så att vi får kalla på expertis, men även det var länge sen. Det var nog där någonstans som ödet fått tillräckligt med uppmuntran för att känna sig redo att skrida till verket.

Fredagen före julafton skulle jag och barnen åka till mormor drygt 20 mil bort, och före avfärd grundade jag barnens magar med lunch. De fick pastaskruvar med svampsås, inte det mest kulinariska kanske, men snabblagat och lättätet. Medan de intog måltiden packade jag det sista i sovrummet men noterade plötsligt att jag hörde märkliga ljud från köket. Barnen låter alltid, särskilt pojkar har mycket ljud för sig, men något fick mig ändå att gå och kolla efter. När jag närmade mig i hallen såg jag lillebror stå i köket, vänd mot mig. Han var blåröd i ansiktet, ögonen var tefatsstora och han kippade utan större framgång efter andan.

Bredvid satt Fanny och åt lugnt vidare, samtidigt som hon läste dagens tidning. Att lillebror gör konstiga saker och märkliga ljud är hon van vid och för dessa barnsliga aktiviteter finns det ingen anledning att intressera sig. Det visade sig att lillebror inte alls gjorde några med avsikt löjliga ljud, han hade fått en pastaskruv i halsen och de läten han frambringade var fåfänga försök att få luft. Själv sprang jag mot telefonen för att ringa 112, men av diabeteserfarenhet vet jag att man har minst en kvarts väntan innan ambulansen kommer och som lillebror såg ut kändes detta som alltför lång tid. Jag övervägde därför istället en tiondels sekund att själv köra sonen till akuten, men eftersom jag inte får köra fortare än vad hastighetsskyltarna visar, föll även denna idé på tidsaspekten. Först tanke nummer tre blandade in det faktum att jag ju faktiskt är registrerad hjärt-lungräddare, där även Heimlich manöver ingår, och denna manöver kändes onekligen som det bästa valet, även om jag bara tränat på docka,70 kg. Jag ställde mig således bakom lillebror, sa till honom att jag räknar till tre, sen trycker jag och då försöker du hosta och böja dig framåt. Sen tryckte jag till så att all luft i hela köket pressades upp mot taket och jag nästan kände lillebrors revbensbåge titta fram på båda sidor av hans ryggrad. Pastaskruven kom farandes och luften återvände till lungorna. Lillebror flämtade och försökte prata men kunde bara väsa. Själv fick jag gå undan en stund och debriefa. Sen åkte vi till mormor.

På julafton skulle vi åka från mormor till barnens pappa då barnen skulle fira jul med hans släkt från lunch ungefär. Det skulle bli lite stressigt att packa ihop och köra 20 mil och hinna i tid till luncher och Kalle Ankor och allt, men jag hade planerat det hela så att jag trodde det skulle fungera. Jag hade emellertid inte planerat att lillebror skulle vakna illröd i ansiktet, med alla tecken på allergisk reaktion och i stort behov av cortison, vilket vi självfallet inte var i besittning av. Således bar det av i vild galopp till det närmast belägna sjukhuset och dess akutmottagning. På Trelleborgs sjukhus, dit vi vanligen beger oss när det oförutsedda inträffar, får man snabbt hjälp en helgdag, inte många trängs i väntrummet och mina slutsatser sade mig att det skulle vara ungefär likadant på det här stället. Det var det, fast bara nästan. Där var tomt, men dessvärre inte bara på patienter utan även på personal. De firade väl jul som bäst, för de hördes, men sågs, det gjorde de inte. Vi fick vänta på att någon skulle masa sig fram till luckan så att vi fick anmäla oss. Väl där, upplystes vi om att vi skulle vänt oss till jourläkarcentralen, detta var en akuuuut, den var avsedd för andra, oklart vilka.

Så vi fick bege oss till jourläkarcentralen som visade sig vara utrustad med samma bemanning och kundpolicy. Och samma ringklockefilosofi. Man fick ringa, det bingbongade som i familjen Addams, men i övrigt hände ingenting. Personal skymtade ibland genom luckan, men ingen kände för att komma in och höra efter vad vi hade på hjärtat. Så småningom, när vi hängt oss på ringklockan, kom en allt annat än julglad sköterska och undrade när vi hade fått tid. För vi hade väl bokat? Det hade vi inte, får man en allergisk reaktion och börjar svullna igen i ansiktet, vet man inte det en dag i förväg så att man kan boka tid. För övrigt är det nog bara de som verkligen är i ett akut läge som överhuvud­taget får för sig att uppsöka läkare på julafton, så någon större rusning på bokningsfronten kunde det inte rimligen vara. Detta muttrades det över, sedan skrevs vi motvilligt in med beskedet att "det är fullbokat", trots att ingen satt i väntrummet. Vi ombads sitta ned. Och där satt vi, i en mindre evighet, utan att det blev vår tur eller ens någons tur. Det klirrade käckt från personalrummet. De åt jullunch.

Till slut blev jag arg och meddelade (efter att återigen ha bingbongat på ringknappen samt väntat i en oändlig tidsrymd på att någon skulle dyka upp i luckan) att sonen skulle skrivas ut, det fanns fler sjukhus på vår väg mot Skåne och nu hade vi väntat länge nog på 12 Betapred upplösta i vatten. Då skedde ett under liknande de som lär kunna inträffa på julnatten. Mirakulöst trollades våra efterlängtade cortisontabletter fram, lillebror drack dem på stående fot i korridoren och sedan kunde vi åka. Det tog 5 minuter allt som allt. Någon läkare syntes aldrig till så vad vi suttit och väntat på i timmevis var oklart.

Detta är ett alternativt sätt att fira jul på. På diabetesfronten var emellertid allt lugnt.

God fortsättning på 2007!

Mimmi