April 2007

Av Marie-Louise Arendt

Positiv förhandling

Jag har oerhört svårt att bida min tid, finna min plats, lugnt och tålmodigt invänta resultat som kanske kommer, kanske inte, och med fördröjsamhet acceptera mitt öde och mina bördor. Det går inte. Åtminstone inte utan strid. Jag måste känna att jag är delaktig och har en påverkan på situationen och utkomsten av den. Och det funkar i de lägen där jag faktiskt KAN påverka en utkomst genom att lägga ned en massa jobb, engagemang eller studier. Men i de andra fallen, där ingen mänsklig kraft kan bidra till ett gynnsamt resultat, där har jag problem.

Fast inte ens då sitter jag stillatigande och väntar. Istället börjar jag be böner riktade åt alla håll samtidigt, de högre makterna är ju full av tunga beslutsfattare. Verkar jag få dåligt gehör blandar jag även in gamla grekiska och romerska gudar och andra mindre aktuella representanter för skrået. Så skedde härförleden när jag ansattes hårt av ångest för att Fanny skulle vara drabbad av ännu en sjukdom. Han där uppe fick inte en lugn stund, jag gick och mumlade böner och besvärjelser dygnet runt, dock utan det omedelbara lugnande besked som jag hade önskat. Vilket föranledde mig att vässa ammunitionen och till slut övergå till att börja förhandla med Mammon.

Dealen var att om det skulle visa sig att Fanny INTE drabbats av ännu en obotlig sjukdom, då skulle jag glatt och villigt beställa en tvåveckorsresa för mig och barnen till Thailand. Till på köpet över jul- eller sportlovet = inte direkt de billigaste avgångarna. Det trodde jag skulle tilltala girighetens och rikedomens avgud. Och mycket riktigt. Fanny fick ett kuvert med ett positivt besked och jag fick raskt promenera till resebyrån för att boka en resa. Tack och lov var alla resor över jul och nyår redan slut, för du milde vad dyrt det var då. Istället fick det bli en bokning över nästa års sportlov, positivt i sig att resan är planerad med god framförhållning, för då hinner jag spara ihop pengar.

Även barnen inspirerades och beslutade sig för att börja lägga undan medel för framtida behov. Fanny gick genast till sin pappa och bad om 10 kronor. På hans fråga om vad dessa slantar skulle användas till, svarade hon att hon hade bestämt sig för att spara 9 kronor i veckan. Men med tanke på henne snålt tilltagna månadspeng ansåg hon sig inte ha råd att plocka dessa sparmedel från den egna kassan. Istället fick han vara så vänlig att bidra till hennes nya, sparsamma liv. Ville han, kunde han t o m få donera 20 kr med en gång så slapp hon besvära honom om en vecka igen. Den krona som blev över varje vecka skulle tillfalla Fanny som en slags kompensation för det extra arbete hon hade att administrera detta sparande. Futtiga fyra kronor i månaden för att helt själv ta hand om hela sparadministrationen var inget att bråka om, tyckte hon. Bankerna tar minsann mer. 

Själv är jag nu fullt engagerad i vaccinationer, försäkringar och litteraturstudier i hur man till varje pris undviker att Fanny blir magsjuk. Vi skall inte direkt bo i djungeln med stampat jordgolv och dricka regnvatten ur rostiga bensinfat, men iallafall. Jag har gjort vad jag kan för att förse oss med både hängslen och livrem och bl a bokat in oss på ett hotell med läkarmottagning på översta våningen. Det kändes tryggt och bra. Första dagen på plats tänkte jag ta barnen med mig upp och presentera oss för receptionisten och kanske också någon trevlig allmänläkare. Hittills har vi nog aldrig varit på resa utan att någon har blivit sjuk eller skadat sig så det är lika bra att skapa en personlig relation med en gång. Kanske tar jag med en dalahäst och en förpackning knäckebröd också, inget skall lämnas åt slumpen.

Lillebror, som alltid har bra koll på allt som har med geografi, meteorologi och tidsskillnader att göra, kluckade igår förtjust över hur oerhört förvirrat det kommer att bli med mattiderna under resan. Han konstaterade att här har vi minsann rätt fasta tider för intag av föda, bl a äter vi sedan snart 10 år tillbaka punktligt middag vid 17.30. Men om vi inte skall intaga middagen framåt de thailändska morgontimmarna och äta frukost när det är dags för Happy hour i poolbaren, så får nog både ett och annat justeras i den vägen. Både när vi kommer dit och när vi kommer hem. Det hade jag inte tänkt på.

Det skall också bli spännande att se vad som händer om vi blir av med någon diabetesmaterial, t ex insulinet. Finns Novorapid att köpa på thailändska apotek? Finns det thailändska apotek?

Betydligt enklare skall det bli nästa vecka då vi befinner oss i de norska fjällen och åker skidor. Ingen tidsskillnad, ingen djungel och ingen tropisk hetta som får colibakterierna att frodas. Men oroväckande många svarta och väldigt mörkröda pister. Jag kanske skall gå och presentera mig för den lokala läkaren dag ett där också?

På återseende

Mimmi