Man lär så länge man lever

Av Lois Cann, typ 2 diabetiker

Läs en kvinnas historia om hur diagnosen typ 2 diabetes kan påverka det dagliga livet

 

Det var en ren tillfällighet att jag kom på att jag hade diabetes. Jag hade just sagt upp min tjänst som föreläsare vid ett universitet. Jag hade känt mig trött i en period, och min syn hade försämrats så jag fick släpa mig till den årliga läkarundersökningen. Där visade urin- och blodproven att jag hade ett förhöjt blodsocker. Det var så jag upptäckte att jag hade typ 2 diabetes.


Man lär så länge man lever

Lärningsprocessen började
I början så tog läkaren det hela ansvaret för min behandling. Jag fick tabletter och fick också reda på att jag skulle vara tänka på vad jag åt. Jag hade inte trott att jag skulle få diabetes, men det borde inte ha varit en sådan överraskning, för min bror har det redan.

Kom på kurs
Jag har alltid varit typen som vill veta allt om det som har med mig att göra. Det tycker jag är en hjälp för att jag själv skall kunna hantera sjukdomen och speciellt som jag inte hade någon familj att stötta mig. Därför beslutade jag mig för att anmäla mig till en kurs för diabetespatienter. Kursen var arrangerad av patientföreningen. Den var till stor hjälp och jag vill rekommendera alla som fått diagnosen diabetes att anmäla sig till en sådan kurs..

Mitt blodsocker började stiga
När jag började med tablettbehandlingen så mådde jag mycket bättre. Jag satte mig själv på en sträng diet och gick ner över 10 kilo. Jag hade uppfattningen att diabetes var farligt. Därför var jag fast besluten att göra allt som var nödvändigt för att kontrollera min hälsa. Det lyckades bra för mig. Men under loppet av några år så började mitt blodsocker gradvist att stiga, och därför blev jag för två år sedan vidareskickad till en diabetesspecialist. Han föreslog att jag skulle börja med insulinbehandling.

Att lära sig injicera insulin
Det finns de som är rädda för injektionerna. Jag var mer bekymrad för att när man väl börjat med insulin så fortsätter man resten av livet. När man först har tagit det steget, så finns det ingen väg tillbaka. Men så småningom så övervann jag min motvilja. Jag fick bra hjälp av diabetessjuksköterskan som visade mig hur jag skulle injicera. Jag var också glad för att jag inte skulle behöva använda en spruta. Jag använder mig av en penna som jag lätt kan ta med mig överallt.

Massor av motion
Jag mådde mycket bättre efter det att jag började med insulinbehandlingen. Jag tror att jag skulle må mycket bättre om jag också motionerade mer regelbundet. Jag råkade ut för en olycka för en tid sedan, som har gett mig smärtor i händer och ben, men jag har en stor trädgård som håller mig igång.

Har inte slutat att resa
Allt detta har dock inte hindrat mig från att resa. När jag arbetade så utbildade jag mig också till turistguide, och på senare tid har jag varit i Finland, Italien, Österrike och Ryssland. Jag är ett levande bevis på att diabetes inte behöver begränsa en i att leva det liv som man vill.

//Lois Cann

Har DU en histori? Vi läser alla e-mails och nästa månad kan det vara DIN historia som vi publicerar här på Alltomdiabetes. Så varför inte dela dina erfarenheter med andra. Klicka här och skriv till oss och berätta om din historia.