Att ha diabetes i tonåren..

Av Malin Kilemark

  Malin berättar om när hon var i tonåren med en sjukdom som inte går att gömma. Nu är Malin 20 år och har haft diabetes i 10, och diabetes är nu en självklarhet i hennes liv.
Malin tycker att alla som har diabetes bör ha som mål att kunna sin sjukdom bättre än doktorerna.

 

Tonåren - en jobbig tid
I puberteten är det mycket som händer och förändras med kroppen. Så är det för alla, men för den som har diabetes kan det vara extra jobbigt. Man blir trött och hängig eftersom blodsockret hoppar upp och ned vilket tyvärr kan vara svårt att reglera. Insulin är ett hormon och under puberteten finns det andra hormoner som t ex tillväxt- och könshormoner som rör till det i kroppen. Samtidigt som hormonerna rusar runt i kroppen försöker man hitta sig själv och passa in överallt. Man måste tänka på skolan, kompisarna, sina föräldrar och framförallt den där snygga killen som man är så förälskad i.

Lite annorlunda
Man vill inte vara annorlunda än någon annan men det är man ju faktiskt när man har diabetes. Visst, det syns inte utanpå men alla behöver inte tänka på att passa tider, ta sprutor flera gånger om dagen och att inte kunna äta vad som helst, när som helst. Framför allt, alla behöver inte vara rädda för att få känningar i tid och otid. Det är lätt att ignorera sin sjukdom om man inte själv kan acceptera den, vilket kan leda till komplikationer senare i livet som jag återkommer till lite senare.

Föräldrar som tjatar
Själv anser jag att min sjukdom inte ställt till det alltför mycket för mig under puberteten. Blodsockret låg förstås högre, men förutom det har det inte varit speciellt jobbigt när det gäller kompisar, killar och skolan. I vissa fall har jag tyckt att mina föräldrar har varit jobbiga eftersom de har varit rädda för att det skulle hända mig något. Det är inget jag kunde förstå då men nu inser jag att det var för min skull de tjatade om mat och att hålla tider. Jag har också förstått nu hur viktigt det verkligen är att hålla sig till nyttig och fettsnål mat.

Inte ensam!
En av anledningarna till att jag inte upplevde tonåren som speciellt jobbig kan vara att jag fick diabetes redan när jag var 10 år. Alla i min omgivning var insatta i min sjukdom och framförallt var jag själv medveten om vad diabetes innebär. Man kan säga att jag hade vant mig vid tanken att ha diabetes när jag kom i tonåren. En annan anledning kan vara att jag åkte på diabetesläger när jag var 12 år och på så sätt kom jag i kontakt med andra jämnåriga diabetiker och insåg att jag inte var ensam. Jag träffade kompisar som jag träffar än idag och jag räknar några av dem till mina bästa vänner. Det var viktigt för mig att få träffa de som haft sjukdomen en längre tid och se att de också mådde bra. För mina föräldrars del kändes det nog skönt att jag kunde träffa andra med samma sjukdom som jag och att även de insåg att jag inte var ensam.

Måste ändra livsstil
Jag förstår däremot att det är svårare för dem som får diabetes när de är 15-16 år. Först av allt är de inte mogna att själv ta ansvar för sin diabetes och de har svårt att överlåta ansvaret på sina föräldrar. För det andra har de hittills levt ett helt normalt liv och att ändra livsstil när man är 15 år kräver både en stark vilja och mycket ork. För det gäller verkligen att ändra livsstil framför allt när det gäller kost och motion. Man har helt enkelt inte tid att sköta en sjukdom som ändå kräver mycket av en själv när man är 15 år eftersom det är så mycket annat som man prioriterar i den åldern.

Värdena steg
Som jag tidigare nämnt förändrades mina blodsocker väldigt när jag kom i puberteten. Plötsligt hade mitt långtidsvärde (HbA1c) stigit till 7,1. (Ett normalt värde ligger mellan ca 3,5 6,5.) Min läkare anklagade mig för att ha hittat på alla blodsockervärden som jag skrivit upp i min bok. Han påstod att mitt HbA1c inte kunde vara så högt om värdena i boken stämde. Jag blev förstås alldeles förtvivlad eftersom jag inte alls hade hittat på någonting. Jag fick ingen vettig förklaring till att värdet hade stigit och under mina två första år som diabetiker var jag väldigt noggrann med allting. Att bli anklagad för att ljuga tog mig väldigt hårt eftersom jag ju verkligen inte hade gjort något fel. Det var inte förrän jag bytte läkare som jag fick förklaringen att insulin är ett hormon som lätt ställer till det i puberteten, speciellt hos tjejer. För att kunna växa normalt krävs det dessutom att man ökar sina insulindoser och ibland måste man även fördubbla dosen vilket ingen berättade det för mig förrän jag kom till en annan läkare i min stad, Malmö.

Viktigt med kunskap
Som diabetiker är det viktigt att veta mycket om diabetes för att kunna ta hand om sig själv och må bra. Det är ju bara du själv som vet hur du reagerar i olika situationer och jag skulle kunna påstå att du måste kunna mer om din diabetes än doktorerna.