Mars 2010

Av Marie-Louise Arendt

Packning inför ökensemester



Vi har precis återkommit efter en veckas semester i Egypten. Faraos hämnd (magsjuka) är väl känd och jag bunkrade därför i god tid inför resan upp med både stoppande och dämpande medikamenter, köpta färdigbredda knäckebröd, extra insulin samt druvsocker i sådan mängd att jag kunnat få liv i både Farao och Tutankamon om det behovet hade uppstått.
Parallellt med dessa förberedelser bad jag dottern leta rätt på sina diabetesprylar så att vi skulle ha dubbla uppsättningar blodsockermätare och insulinpennor med oss till Egypten. Det är trist om man sitter i en oas mitt i öknen och upptäcker att det kommit sand i mätaren eller att en kamel trampat sönder insulinpennan. Vi har varit med om det förr, och en gång med halvsprucket magsår (mitt) räcker.

Hon lovade det. I god tid. Jadå. Inga problem.

Ett och ett halvt dygn före avresan började hon undersöka saken. Jag förstod att hennes efterforskningar inte var direkt lyckosamma då hennes fötter pinnade på kors och tvärs i huset i sådan hastighet att mitt hår fladdrade till av vinddraget titt som tätt. I vanliga fall går det så långsamt att raggsockorna ibland hinner före henne ned för trappan och hoppa i skorna innan hon ens kommit halvvägs. Den aktuella kvällen var fötter och strumpor emellertid i synk under hela orienteringspasset och hade det i huset funnits gömda kontroller försedda med hålstämplar, hade hon hittat dem. Diabetesprylar är emellertid listigare saker än fåniga hålstämplar och dessa visade sig således inte.

Det förstod jag eftersom hon efter någon timmes idogt trampande började få flackande och stirrig blick när jag med en mors milda stämma frågade hur spaningsarbetet gick. Sedan berättade hon att hon fått en obetvinglig lust att avlägga visit hos sin fader varpå hon försvann ut genom dörren. Till och med lite före raggsockorna. Det skulle med andra ord letas även i faderstjället.

Någon timme senare, vid 21-tiden, stod det klart att den extra blodsockermätare och de extra insulinpennor som det var tänkt att hon för flera veckor sedan skulle ha packat ned, var och förblev borta. Dottern hade verkligen letat ÖVERALLT, vid något tillfälle rotades det till och med i lådan som hör till min antika symaskin och att en blodsockermätare skulle gömma sig där, hade verkligen varit otippat.

Jag frågade om hon tittat igenom lådan i köket där vi förvarar allt som har med diabetes att göra. Det hade hon. Men hennes pappa hade sagt att letade man efter saker skulle man leta på de ställen där man minst trodde att man skulle hitta desamma. Detta eftersom försvunna ting är kluriga och elakt listiga och har en förmåga att föredra just sådana platser. Inte många hade gissat på symaskinslådan och därför letade hon där. Mycket osannolikt och därför sannolikt. Enligt pappans och dotterns logik.

Jag ställde återigen en ledande fråga om hur noga det hade studerats av lådan i köket. Dottern gick under stora pustanden dit, mest för att bevisa hur fruktansvärt tjatig jag är och hur svårt att förstå jag har.

Där låg prylarna.

Och sensmoralen är att det minst sannolika stället, där man först av allt skall leta, är det mest sannolika stället, för det är som regel just där, de försvunna prylarna ligger.
Extrautrustningen packades ned och förblev sedan nedpackade tills vi kom hem igen. Något behov av dem uppstod aldrig. Men hade de inte följt med, hade kamelerna stått i kö för att få trampa sönder den utrustningen vi hade med oss. Det är en annan sensmoral.
På återseende!
Mimmi