Ett semesteraventyr

Av Marie-Louise Arendt, Mamma till Fanny som har diabetes

Krönika! Mamma Mimmi har varit utomlands, och tack vare dotterns diabetes så blev resan ett riktigt semesteräventyr.

  Jag måste bara berätta om ett semesteräventyr som vi indirekt råkade ut för tack vare (eller snarare p g a) Fannys diabetes.


Nattlig gäst på hotellrummet
Det hela hände under vår semester på Cypern förra sommaren. Till historien hör att vi bodde i marklägenhet med ca 10 cm ventilationsspringa under alla dörrar, även ytterdörren. Att det blev just en marklägenhet berodde på att vi själva hade valt detta alternativ, vi tyckte helt enkelt det var skönt att kunna släppa ut barnen direkt från lägenheten och ändå kunna ha dem under uppsikt när de sparkade boll och liknande. Inget gott utan att det har något ont med sig

En kväll kom vi hem sent, vid 24-tiden, efter ha varit och tittat på en show på hotellscenen. Vi kollade Fannys värde som vanligt, och tyckte att hon låg lite för lågt för att klara sig hela natten. Hon fick därför lite juice och en macka och sedan gick vi och lade oss. Vi bestämde emellertid att jag skulle upp och kolla henne vid 4-tiden på morgonen, bara för säkerhets skull. Sagt och gjort, jag ställde klockan på 4 och gled in i ljuva drömmar om palmer, sololja och paraplydrinkar.

Dröm med verklighetsanknytning
Några timmar senare vaknade jag plötsligt. Mina drömmar hade bytt inriktning och jag hade drömt att jag var liten och hade hamstrar och att en av dessa hamstrar bet mig i handen. När jag var liten hade jag faktiskt ett tämligen glupskt exemplar av hamstersläktet i min vård. Jag fick akta mig noga för att kela med honom efter att jag hade ätit en macka. Satt minsta lilla korvdoft kvar på fingrarna tog hamstern det som en direkt uppmaning att ta sig en tugga.

Detta verkade ha satt djupa spår i min känsliga själ eftersom jag, nästan 30 år senare, drömmer om monsterhamstern så pass intensivt att jag vaknar av det. Ja, mer än så, faktiskt. När jag tände lampan och tittade på handen så var den riktigt röd på det ställe där min hamster i drömmen hade tagit en smakbit. Det är fantastiskt vilken inlevelseförmåga man kan ha! Jag drömmer att jag blir biten och genast blir huden röd på det aktuella stället. Dramaten har missat en naturbegåvning i mig, tänkte jag.

Den dubbelsäng vi sov i bestod av två sammanställda enkelsängar och den naturliga förklaringen till hamsterbettet verkade vara att min vänsterhand helt enkelt blivit klämd mellan sängarna. Logiskt och bra resonerat..

Ett skrik i natten. Eller snarare flera skrik
Nåväl, en blick på klockan upplyste mig om att det var en halvtimme kvar till klockan-4-blodprovet och jag bestämde mig för att stiga upp och få det hela avklarat. Barnen sov i det kombinerade köket/vardagsrummet och jag hasade ut till köksdelen för att, vid matbordet, rigga blodsockermätaren och stickepennan. Medan jag står där känner jag något som svischar förbi mig och tittar ned. Det var en råtta, inte jättestor, ungefär som ett marsvin med svans, som galopperade över rummet, mellan benen på mig och som slutligen tog ett skutt in bakom kylskåpet (som var inbyggt under diskbänken) och försvann. Vad gör man i såna lägen? Gläder sig över att vara ett med naturen? Nej, man skriker, naturligtvis. Jag påkallade Peters uppmärksamhet så pass att han hade hört det även om han varit kvar i Sverige.

Peter trodde naturligtvis, när jag gol som om jag hade en kniv i ryggen, att Fanny hade dött under natten av för lågt blodsocker. Han gjorde därför en beundransvärd löpinsats från sin säng, knuffade utan mig på vägen (vad stod jag där och såg dum ut för?!) och stormade fram till henne varpå han gick igång med att ruska henne tillbaka till livet. Det var ett ganska omtumlande uppvaknande för Fanny. Och oväntat, inte minst. Fanny skrek, Peter skrek och jag hojtade vidare på mitt håll, alla av olika anledningar. Snacka om störande grannar.

Vi lugnade emellertid ned oss så småningom. Och med facit i hand hade jag ju också en bra förklaring till hamsterdrömmen. När vi tittade under sängen hittade vi nämligen små svarta råttspår. Förmodligen hade råttan trott att det hängde korvar från himlen när den såg mina fingrar vifta omkring ovanför huvudet. Dock måste den ha varit en försiktig general, något blodvite uppstod aldrig av smakprovet. Eller så störde jag den i måltiden genom att dra åt mig vickningen.

Bakom barrikaderna
Resten av natten tillbringade vi alla fyra i sovrummet med väskor och prylar ställda så att inte någon oönskad gäst skulle kunna komma in via dörrspringan. Det blev varmt. Mycket varmt. Luftkonditioneringen satt nämligen i köket och i och med att vår sovrumsdörr var stängd så nådde inte blåset in till oss.

Den spontanta reaktionen var att vi skulle byta rum, om inte omedelbums kl 4 på morgonen så åtminstone genast efter frukost. Men, med dagsljuset så försvinner alla spöken och de flesta råttor också. Vi nöjde oss därför med att anmäla vår extragäst för reseledaren som raskt skrev en anmälan och kallade på Cyperns variant av Anticimex. Den grekiske representanten av släktet Terminator kom och förhörde oss ingående om HUR, VAR och NÄR råttan gästat oss, vilken färg den hade, om den hade hoppat eller krupit in bakom kylskåpet (spelar det roll?) och slutligen monterade han in en skokartong under diskbänken. En mycket effektiv råttfälla, berättade han med illa dold stolthet. Den hade ett tjock lager lim i botten och när råttan kommer studsande, intet ont anande, så blir det så att säga tvärnit. Och där får den stå tills Anticimex-killen tar med sig fällan och den fastklistrade råttan och levererar den vidare till råtthimlen.

Lät inte djurvänligt. Men vi kände på något sätt att vi inte var i läge att diskutera metoderna för infångandet av råtta med tanke på att vi hade tre nätter kvar. Om killen varit snarstucken fanns risken att han tog sin limlåda och gick och heller en fastklistrad råtta bakom kylen än en råtta på upptäcktsfärd i dubbelsängen.

Ja, det var den resan och det äventyret. Men, det enda man säkert vet om livet är att det är föränderligt. Jag får nog därför med all sannolikhet flera historier att berätta ...

På återhörande!
Mimmi