Mamma berättar om sin graviditet

Av Karin Lundberg

När man önskar sig ett barn, och graviditetstestet visar positivt känner nog de flesta en obeskrivlig glädje. Men som diabetiker kommer kanske även en känsla av oro och nervositet eftersom graviditeten då blir lite mer komplicerad.

Diabetes påverkar hela livet

  Att ha diabetes är som att ha ett arbete utan kaffepaus, där man inte går hem klockan fem, och som man inte kan säga upp sig från. Det är en sjukdom som påverkar en genom hela livet och det bästa är därför att lära sig att leva tillsammans med sjukdomen. Det gör man genom att acceptera den och anpassa sin tillvaro, så att livet blir så enkelt och så bra som möjligt.


När man som kvinna och diabetiker blir gravid påverkar sjukdomen inte längre bara mig själv. Mitt blodsocker påverkar då även det lilla barnet jag väntar, som ska kunna växa och utvecklas normalt, sjukdomen till trots. Jag är diabetiker och för mig skapade denna insikt en rädsla som fanns med mig genom hela min graviditet. Jag kände mig också väldigt ensam om min sjukdom och hade ett stort behov av att höra eller läsa om andra diabetiker som gått igenom en graviditet. Men jag kunde inte finna det jag sökte. Jag började därför skriva ner mina egna upplevelser som jag vill dela med mig av till dig som har diabetes och vill veta mer om sådant man kan stöta på i samband med graviditet, förlossning och amning. Alla människor är olika och jag vill poängtera att detta bygger på mina personliga erfarenheter. Jag är ingen expert på området mer än att jag själv har diabetes. Men min förhoppning är att min historia kan ge idéer, tips, eller tröst till den som behöver det.

Karin Lundberg

Blodsockerkontroll och känslan av oro
När man önskar sig ett barn, och graviditetstestet visar positivt känner nog de flesta en obeskrivlig glädje. Men som diabetiker kommer kanske även en känsla av oro och nervositet eftersom graviditeten då blir lite mer komplicerad. Det finns en del litteratur som handlar om de ökade risker som finns för gravida diabetiker, och det är viktigt att känna till dessa innan man blir gravid. Det som tas upp är bland annat riskerna för missbildning hos fostret. Om det vill jag bara inflika att för en helt frisk kvinna är risken för detta väldigt liten. Har man diabetes och är dåligt inställd är den procentuellt sett högre, men fortfarande liten. För att minimera de risker som trots allt förekommer ska man planera sin graviditet väl. Blodsockret ska ligga mellan 4 och 8 mmol, (mindre än 6 innan måltid och mindre än 8 efter måltid) och Hba1c bör ligga runt 6% och därunder. Det ideala är att ha sitt blodsocker under kontroll och få ner Hba1c redan före graviditeten, så blir det inte så stora förändringar som måste göras när man väl blir gravid. Det är viktigt att man tar kontakt med sin diabetesläkare innan man blir gravid, för att se över behandlingen, få information, stöd och hjälp. Det är också bra om man har familj och vänner runt sig som kan hjälpa en genom graviditeten.

Första tiden som gravid
Jag hade haft diabetes i två års tid när jag blev gravid.
Jag hade bytt från insulinpenna till insulinpump kort tid före min graviditet, på grund av svårinställt blodsocker. Mina värden före graviditeten var inte så bra, så det krävdes en stor ansträngning för att ligga inom gränsvärdena 4 och 8. Det finns många faktorer som gör att det blir svårare att ställa in sitt blodsocker som gravid. Hormoner, ökad kroppsvikt, ändrade rutiner i vardagen samt illamående är några. Illamåendet, som ofta infinner sig i början av en graviditet, är förrädiskt för diabetessjukdomen eftersom mat är så pass viktigt i samspelet med insulindoseringen. Jag tog mitt insulin och åt frukost. Om jag sedan kräktes var jag tvungen att äta en gång till för att inte insulinet skulle ge mig för lågt blodsocker. Jag behövde mycket tid till att ställa in insulindoserna efter min gravida kropp och att ändra doseringen allteftersom min kropp förändrades. Jag blev därför sjukskriven från och med graviditetsvecka 12.

En kamp med blodsockret
Mitt insulinbehov ökade i takt med att graviditeten fortskred. Jag höjde därmed doserna lite, testade blodsockret, analyserade och höjde eller sänkte därefter. Men all ”logik” som svängningarna följt tidigare hade upphört, så jag mätte mig en gång i timmen för att komma underfund med hur jag skulle förändra doseringen. Värst var det när sockret steg mycket, och inte ville sjunka igen trots att jag injicerade extra insulin. Högt blodsockervärde under längre tid är något man vill undvika, så jag kände en oerhörd stress när jag inte kunde få ner värdet. Det ledde ofta till att jag överdoserade insulin och fick känning som i sin tur ledde till ytterligare höga blodsockervärden i form av rekyler. Jag fick dock jättebra hjälp av både diabetessköterskor och läkare. De såg på blodsockervärdena med andra ögon än jag och kom med bra förslag på justeringar. Man behöver all hjälp man kan få när man tappar kontrollen över sitt blodsocker, men ändå vilar det tyngsta ansvaret på en själv. Man måste komma underfund med hur ens kropp fungerar och reagerar på mat, insulin och motion. När blodsockret är i riktig obalans är det viktigt att inte haka upp sig på regler man satt upp tidigare. Den gravida kroppen reagerar kanske inte på samma sätt. Själv hängde jag upp mig på hur mycket insulin jag tog. Jag kunde inte förstå att det var rätt att ta så mycket. Därför tog det också längre tid för mig än det hade behövt göra att hitta rätt dosering. Ta en dag i taget, försök att inte få panik över höga blodsockervärden utan se till att få ner dom sakta och undvik på så vis känningar med påföljande rekyler. Viktigast av allt är att inte ge upp!
Jag lärde mig också att man inte får glömma bort sin partner som har det minst lika jobbigt med ens diabetes.

Dags för ultraljud & hjärtkontroll
I graviditetsvecka 18 är det dags för första ultraljudet.
Att få se sin lille/lilla på datorskärmen gör att man fylls av lycka och allt blir plötsligt verkligt. Jag fick bekräftelse på att det jag kämpat med inte var förgäves!
Som diabetiker går man på ultraljud flera gånger under graviditeten och man mäter även blodflödet genom navelsträngen för att se så att barnet får den näring det behöver.

I vecka 21 undersöks barnets hjärta väldigt ingående. Antagligen är alla blivande föräldrar oroliga för att något skall visa sig vara fel på barnet, men som diabetiker tror jag ändå att oron är om möjligt ännu större, och då är det extra viktigt med besked.  Man får mycket stöd från sjukvården via de olika undersökningarna och den täta uppföljningen som görs. Detta gjorde att jag kunde slappna av och då gick det också lättare att sköta sjukdomen.

Kropp och själ
När halva graviditeten gått var mitt blodsocker enklare att hantera. Kanske på grund av att jag lärt mig hur jag skulle sköta min kropp och min diabetes. Jag hade vant mig vid att vara gravid.

Insulinbehovet ökade under hela min graviditet. Jag fick öka doserna först varannan vecka och mot slutet varje. När jag var fullgången hade jag tre gånger så stor insulindos som innan jag blev gravid!

 

Eftersom jag hade insulinpump genom hela graviditeten satte jag om nålen i magen var tredje dag. Det blev allt svårare att hitta bra ställen allteftersom magen spändes ut och blev hård och stram. Jag lärde mig ganska snart att sätta nålen lite snett och i det mjukare skinnet högt upp på magen. Det fungerade bra, men en lösning hade annars varit att sticka sig i skinkan eller i låret. Motion är väldigt viktigt för hur man mår som gravid och spelar en ännu större roll när man har diabetes. Att inte gå upp alltför mycket i vikt genom att äta bra mat och röra sig en liten stund varje dag gör att man blir piggare och gladare, och gör graviditetens sista tid lättare.  


Sista tiden som gravid
Efter vecka 30 kände jag att graviditeten faktiskt gick mot sitt slut. Till och med korta promenader är jobbiga, och det är svårt att hitta en skön sitt- eller sovställning. Men för mig kändes det ändå bättre ju längre fram i graviditeten jag kom. Framförallt eftersom fokuseringen på diabetessjukdomen avtog och att jag hunnit ställa in mig mentalt på att bli mamma.  Man ägnar mycket tid åt sin diabetes under hela graviditeten, men man blir bättre och bättre på det.
Det kom dock en liten period av oro runt graviditetsvecka 34 då mitt insulinbehov plötsligt minskade. Jag fick plötsligt flera känningar per dag och först försökte jag kompensera med att äta mer, men när detta inte hjälpte var jag tvungen att minska mina doser. Som väl var fick jag komma in på kontroll genast när jag ringde min läkare och allt visade sig lyckligtvis vara helt i sin ordning. Ett minskat behov av insulin i slutet av graviditeten är ganska vanligt förekommande. Det kan innebära att något är fel på moderkakan och att näringen inte kommer fram till barnet, men det kan också vara fullt normalt som i mitt fall. Man får helt enkelt vara lite extra observant på sitt behov av insulin i slutet av sin graviditet.

Förlossning
På utsatt förlossningsdatum hade vårt barn ännu inte anlänt. Jag hade haft en del förvärkar och var övertygad om att barnet skulle komma av sig själv, men så blev det inte. När man går in i vecka 40 räknas det som att man går över tiden när man har diabetes, inte vecka 42 som vid en normal graviditet. Detta på grund av att barnet kanske redan är lite större än genomsnittet samt att det är större risk att barnet mår lite sämre mot slutet av graviditeten (beroende på att moderkakans funktion blir nedsatt något tidigare än hos en frisk kvinna). Dagen efter beräknad förlossning åkte vi alltså in till sjukhuset för bedömning, där de gjorde ultraljud, mätte blodflödet och kände hur redo livmodertappen var. Därefter bestämdes att sätta igång mig, och vi fick stanna på förlossningen.

Jag skulle ha kvar min insulinpump tills själva förlossningsarbetet kom igång, och det var viktigt att mitt blodsocker var under kontroll, så vi tog blodsockervärdet varje timme. De satte igång nya värkar med dropp först nästa dag och de blev starkare och starkare och ganska snart bytte de ut insulinpumpen mot insulindropp samt glukos för att kunna reglera blodsockret bättre. Insulin och glukosdroppet ställdes in på en förutbestämd dos, så det var ingenting som jag skulle bestämma själv. Vi fortsatte att ta blodsockervärden under hela förlossningen, och lyckades hålla nere blodsockret. Framåt kvällen kom vår dotter äntligen till världen och alla droppen togs bort, så jag kunde sätta om min pump. Vi stannade på sjukhuset i 5 dagar och fick massor av stöd och hjälp. Vår dotter var en stor tös och vägde över genomsnitt. Hon fick modersmjölkersättning innan amningen kom igång eftersom hennes blodsocker annars kunde sjunka.

Mitt insulinbehov sjönk omedelbart efter förlossningen. Jag ställde in min insulinpump på ungefär halva dosen mot vad jag haft innan jag blev gravid, och det räckte mer än väl. Efter några dagar klarade sig vår dotter på bara bröstmjölk och vi kunde åka hem.

Första tiden hemma
Himmel och kaos är två ord som beskriver första tiden hemma med ett nyfött barn.
Man har massor av känslor i kroppen och vet inte riktigt vart man ska göra av dom. Man skrattar och gråter om vart annat. Man kan knappt förstå det fantastiska som hänt och det tar ju tid att lära känna barnet och de olika signalerna för hunger eller trötthet. Men samtidigt så är det helt underbart! Man kan ligga och kika på det lilla knytet i timmar och bara förundra sig över hur fantastisk den lilla människan är.

Tiden räcker tyvärr inte riktigt till och man ägnar sig mest åt sin nykomling. Jag sov ganska dåligt den första tiden och mat hann vi inte handla, och än mindre tillaga. Detta är ju inte direkt idealiska förhållanden för en diabetiker, men med lite förberedelser klarar man det fint!

  Mäta blodsockret hinner man ju trots allt med jämna mellanrum och ett gott råd är att laga och frysa in olika rätter strax före förlossningen. Efter ett tag lär man sig leva så att det även passar en själv. Har man diabetes är det ju väldigt viktigt att man sköter sig även efter barnet har kommit. Man måste ju kunna våga lyfta upp sitt barn utan risk att man ska tappa balansen och ramla vilket är lätt hänt vid en insulinkänning.  Jag fortsatte mäta mitt blodsocker och placera ut druvsocker på de ställen jag brukar sitta och amma eller byta blöja.   

Amning
Amningen påverkade blodsockret och jag märkte ganska snart att jag fick känning varje gång jag ammade efter en måltid. Samma sak var det om jag råkade hoppa över ett amningstillfälle, då gick blodsockret upp istället och jag behövde mer insulin. Jag var tvungen att anpassa min mat och insulindos till amningen vilket inte var det enklaste. Det är nästan lika svårt att få ordning på sitt blodsocker efter förlossningen som före!
Insulinbehovet fortsatte att vara mycket lägre än innan jag blev gravid under hela amningsperioden, beroende på att det försvinner mycket socker med bröstmjölken. För övrigt så kan mjölken också innehålla mer socker då man ligger högt i blodsocker, så barnet får troligen i sig lite extra socker vid just det amningstillfället.

Att vara gravid, föda ett barn till världen, och ta hand om det är jobbigt under många stunder och det fälldes en hel del tårar under resans gång, men det är helt klart värt det. Nu i efterhand ser jag tillbaka på min graviditet med glädje och jag vill gärna uppleva alltsammans igen!

Till sist vill jag lyckönska alla andra med diabetes som är på väg att skaffa barn.
Karin Lundberg

Välkommen att maila dina synpunkter till: karin-ulrika.lundberg@hotmail.com